Att åka motorcykel kan vara helt fantastiskt. Farten, kraften, smidigheten - allt det där. Men som så många andra verksamheter som har en ljus, bubblande och fräsch sida, så har har även motorcykelåkande en mörk sida, tillfällen då man inte längre vill vara kvar, när man bara vill hem. Det är nämligen bullrigt, vått, kallt (eller varmt - sällan lagom) och - ibland - vansinnigt enformigt.
En gång när jag, mitt mc-kort och min Kawasaki var alldeles nybekanta, var jag ute och åkte i storm. Regnet hällde ner, så det var svårt att se. Vinden kom i byar från sidan och vid tre tillfällen tänkte jag, att nu får det vara nog - det är dags att gå i bivack. Saken förvärrades av att en mc-kamrat glatt log vid vårt första stopp och sade: "Det där var väl inte så farligt..."
Det är kanske så att det inte var stormvindar egentligen, utan bara lite bris, men folk har blivit mördade för mindre.
Den senaste veckan har jag åkt mc från Stockholm till Kew och det har inte varit någon storm. Det kom lite regn i södra Danmark, men annars har det varit fint. Lite blåsigt, men väldigt fint. Tanken med just den här trippen var att inte bara transportera hojen till London, utan att ta "the scenic route". Från Skagen på norra Jylland har jag försökt följa kusten hela vägen till Calais. Över de stora flodmynningarna har jag försökt leta efter färjor, som fanns överallt utom en kväll när jag i timmar försökte hitta en färja till Wilhelmshaven, bara för att till slut inse att den dels bara går på somrarna och dels bara tar gångtrafikanter.
Detta sätt att resa är alldeles underbart. Det tar också väldigt lång tid. Igår morse var jag i Amsterdam och insåg att jag var tvungen att lägga i en högre växel om jag ville nå London innan sommarlovet börjar. Nu är Nederländerna väldigt välordnat och alldeles vid kusten kan man ta väg N57 sydvästut från Rotterdam/Europoort. Ingen motorväg, men snabbt och vackert - om ni någonsin är i närheten - åk där istället för på de inre autostradorna.
Men efter femdagars kust hade något i mig fått nog. Vädret var fint, allt var bra, men det var färdigt nu. Jag hade sett tillräckligt mycket kust. Det var dags att åka hem.
Och då slog det mig att jag tänkte på min lilla lägenhet i Kew, inte på radhuset i Bredäng. Förstå mig rätt - jag kommer med all säkerhet inte att bosätta mig här i Kew, men just nu...: Jag sitter på Kew Gardens Inn och skriver på min laptop. Runt mig sitter alla de vanliga förortsbritterna som varit lediga idag ("bank-holiday" i år 2 maj - vet inte riktigt varför, men försöker förstå). Från kaoset i början har vardagens säkra lunk inträtt. Fortfarande finns saker som inte funkar - rävar äter exempelvis upp våra sopor, så vi kan inte längre lägga ut dem på måndagkväll utan måste upp dödligt tidigt på tisdagar (varför har inte mitt hus en soptunna?). Min bank tar 12 pund i månaden för att jag ska kunna ta ut pengar i utlandet utan avgift... förutom växlingsavgiften då förstås på 2,75% "in case it's a foreign currency", vilket det ju ofta är utomlands.
Men det går bra att åka på vänster sida. Jag vet hur man får mat och har någon slags koll på mina pengar. Arbetet funkar och jag har lärt känna några britter som vill att jag ska skriva min facebook på engelska istället för på svenska.
Home, sweet home.
Rättelse: När jag beskrev orsakerna till drottningdagen i min förra blogg, så hade jag fått orsaken till dagen helt om bakfoten, vilket flera vänner vänligen påpekat. Se exempelvis engelska wikipedia, http://en.wikipedia.org/wiki/Koninginnedag, för detaljer om denna dag.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar