kriget

Det finns med nästan överallt - det andra världskriget. Och på en del ställen är det självklart. Går man till "Imperial Museum of War" så är det inte så konstigt att det är fullt med stridsvagnar, flygplan och andra memorabilia från kriget. Går man längs officiella byggnader vid Whitehall är det kanske inte heller så konstigt att Churhill och Montgomery tittar på en där man flanerar fram.

Men kriget märks överallt annars också. I Richmond ligger "The Poppy factory", vilket man skulle kunna tro är en laboratorium för narkotika, men istället gör man små röda vallmoblommor i papper de flesta britter har på sig runt 11 november. Man ihågkommer brittiska soldater som dött i krig. Den historiekunnige vill kanske då påpeka, att 11 november var slutpunkten inte för Andra Världskriget utan för ett annat krig, men i anslutning till datumet hågkoms alla krig i tv och tidningar och inget av dem hågkoms så mycket som Andra Världskriget.

Norr om Kew Bridge finns Kew Bridge Steam Museum, ett museum med gigantiska ångpumpar som förut pumpade vatten in till London. Men i Museishoppen hittar man muggar med krigsmotiv - stora flygspanarstrålkastare som lyser upp himlen bakom de skorstenar som finns i museet.

Jag kommer ihåg hur jag som ung tittade på ett tv-reportage från Britannien, där det då var inne med klubbar där man klädde sig som under kriget och en ung man sade stolt in i kameran - "England wan the war". Samtidigt var imperiet förlorat och den brittiska ekonomin på 70-talet var sådan att man var tvungen att ansöka om hjälp från IMF.

Man skulle kunna göra en lätt psykologisk analys av denna hängivenhet inför kriget. I ett avsnitt av "Top Gear" går de tre programledarna omkring i några nedlagda fabriker i norra England och är deprimerade. "It's not we don't do cars anymore", säger en av dem. "We don't do anything". För inte alls särskilt länge sedan var det Brittiska Imperiet det största som någonsin skådats - men vad är det idag?

Den film som går bäst just nu i Britannien är "the King's Speach", med Colin Firth och Geoffrey Rush. Jag såg den idag och den är både rolig och hjärtvärmande. Firth spelar en stammande George VI så övertygande att hela salongen känner hans vånda när han ska tala. I slutscenen lyckas han emellertid få ur sig ett långt och svårt tal till nationen och på filmen applåderar alla hans talekonst.

Vad talet handlade om? Att samla nationen i september 1939...