Att vara ute på exkursion med elever är alltid lika spännande. En gång åkte jag till London med ett gäng 13-åringar. Jag tror aldrig jag räknat till 16 så många gånger i hela mitt liv. "16", då det var en grupp med sexton elever. Vid ett tillfälle försvann fyra av dem... Men nu är jag ute på ett sidospår - just den berättelsen får vänta till en annan gång.
Idag räknade jag till 19 ett antal gånger, då jag var ute med mina elever på väg till den romartida arenan i Paris, "Arène de Lutece". Vi gick av på métrostationen "Saint-Paul" och jag var just mitt i mitt räknande, då en äldre dam lutar sig fram mot mig och frågar "Vous parlez français?"- talar ni franska
Jag kom av mig och svarade "oui", trots att det är en sanning med modifikation. Jag tar mig numera ganska bra fram i skriven text (det finns en fantastisk översättningsfunktion inbyggd i IOS för den som råkar ha en äppeltelefon), jag lyckas också säga saker, men... Vad tusan svarar de...? Skulle de inte kunna...? Men jag märker återigen, att jag är på väg in i ett sidospår som skulle kunna handla om det franska talspråkets intrikata detaljer, men även detta får vänta till en annan gång.
Jag svarade ja och då började hon fråga var vi kom ifrån. Jag svarade att vi kom från Svenska Skolan i Paris. Hon log och sade att hon trodde vi var "danois" - danskar. Därefter var hon lika artig som nästan alla fransmän är , hon ställde några följdfrågor och lämnade oss med ett brett leende och "Bonne Soirée"- god fortsättning på kvällen.
Det högg till i hjärtat, dels för att det ibland iden här storstaden, bakom alla "galliska axelryckningar", svindyra modehus och intellektuella intellektualismer, går att hitta en omedelbar nyfikenhet, som jag absolut inte trodde jag skulle hitta i Paris. Det här var långt ifrån den första gången jag blivit tillfrågad, på ett mycket artigt sätt, om var jag kommer ifrån och varför jag är här.
Men framför allt högg det till i hjärtat därför att hon påminde så mycket om BMT.
BMT var en kollega till mig, men för drygt två veckor sedan hade hon träff med Charon, som tog henne på en båtfärd över Styx och hon finns inte längre bland oss.
Och BMT var precis som den dam som stoppade oss på métrostationen. Alltid artig, alltid vänlig och alltid nyfiken. För ett år sedan kom jag till staden och hon var oerhört vänlig mot mig, men det som framför allt förvånade mig och som vann min respekt var hennes nyfikenhet. Gentemot alla elever, men också emot mig.
Låt mig då förklara hur utlandsskolor fungerar. Det finns 26 i världen (eller är det numera 25?). Av dessa har sex stycken gymnasieutbildning. För några år sedan arbetade jag i London på Svenska Skolan där, så om du klickar bakåt i tiden i denna blogg till 2010 till 2012, kan du läsa om vad jag tyckte och inte tyckte om London. Personalen på dessa går oftast att placera i två olika kategorier. Dels finns de "permanenta", det är svenska (eller ibland andra), som av olika anledningar bor permanent på orten. Ofta är det kärleken som medfört både flytten och den permanenta statusen. Dessa jobbar ofta väldigt många år på skolan.
Sedan finns resandefolket. Det är lärare som av äventyrslusta, flyktbehov, skilsmässa, eller en 1800-talsromantisk syn på den franska huvudstaden, rör sig bort från Svedala och till utlandsskolorna. Dessa rör sig ibland från kategori två till kategori ett, men oftast är de på orten under ett par - tre år. Sedan kommer nästa lycksökare.
Själv tillhör jag kategori två, vilket medfört att jag absolut kan förstå dem från kategori ett som kanske inte lägger ner alltför stora sociala ambitioner på nykomlingen. Hur länge stannar han? Om några år har hon lämnat oss...
Av detta kunde man inte se ett spår hos BMT. Att hon artigt lyssnade på mina frågor om lämpliga platser i Paris för undervisning i Historia, visar på hennes goda uppfostran, men nyfikenheten i hennes frågor, i hennes attityd och hennes bemötande var inte en artig fasad. Den dam som stoppat oss på métrostationen hade lika gärna kunnat vara BMT. Var kommer ni ifrån? Vad gör ni här?
Ett dödsfall i en storstad..., men livet bara rusar vidare. På skolan finns en mängd nya elever som aldrig träffat BMT. De frågar mig den medeltida stadsplanen i Le Marais (de ambitiösa eleverna) och hur länge vi ska hålla på med den här vandringen i centrala Paris (20 minuter till, kanske mer).
Livet på en skola är oerhört intensivt. Du tror att du betytt mycket, men så kommer nästa termin och intensiteten i arbetet tränger undan minnen på nästan löjligt sätt. Lagrar vittrar bort på fem minuter när nuets elever tränger på och verkligheten skyfflar undan minnen till det dödsrike så många minnen hamnar i. Äsch, ska jag ha lektion i den dåliga lektionssalen... Har jag glömt namnet på x nu igen...
Och så plötsligt, på en métrostation i Paris kommer minnet tillbaka. Nästan som en inkarnation.
Sedan säger en elev: Vem var det där? Vad sa hon?
Och nuet är tillbaka.
