Eller har det förändrats? De senaste 250 åren har i Frankrike kännetecknats av vad jag skulle vilja kalla stabil instabilitet och ursäkta mig nu för att plocka fram den riktigt breda penseln:
Den franska revolutuionen (1789) ledde till skräckvälde (1793-94) och korruption (det sk direktoriatet 1794-99). Lösningen blev ”en stark man”, Napoleon Bonaparte, en framgångsrik general som enväldigt förde Franrike till framgång i de stora krigen kring sekelskiftet 1800.
Efter fyra års republik, valde Frankrike 1852 att det vore bättre med en ensam man i spetsen av riket och det andra kejsardömet startade med Napoleon III (den förste Bonapartens brorson)
Den senaste stora omvälvningen skedde 1958. Kriget i Algeriet förde med sig att den franska militären var rädd för att den svaga regeringen skulle ge bort alltihopa. De genomförde en statskupp, tog över franska Algeriet, skickade fallskärmssoldater till Korsika och resultatet av allt detta blev den femte republiken med stark presidentmakt. Hjälten från Andra Världskriget, generalen Charles de Gaulle, blev president. Han skulle ordna allt.
I jämförelse med allt detta ter sig kanske det senaste halvåret som en gäspning. Författningen har inte ändrats. Allt har gått fredligt till och till parlamentsvalet gick inte ens hälften och röstade - resultatet, en jordskredsseger för ”En Marche” sågs klar i förväg. Inga giljotiner, inga brinnande bilar, inga fallskärmssoldater.
Men likheterna är ändå många. Den ekonomiska krisen 2008 drabbade Frankrike hårt med hög arbetslöshet som inte velat gå ner. Korruptionen bland de ledande politikerna har varit hög. Partifunktionärer har sett sina partier, inte som ideologiska folkrörelser för det allmänna goda, utan som ett sätt att själv ta sig fram till köttgrytorna. I vintras skrev tidningen ”Le Monde” en förvånad artikel om den svenska Tobleroneaffären, där den svenska synen på vad som är tillåtet jämfördes med den franska. Den ledande högerpolitikern och presidentkandidaten Fillion lät staten betala lön till sin fru och tog med glädje emot dyra kostymer av en affärsman. Front Nationals presidentkandidat Le Pen har nyss blivit anklagad för att förskingra pengar från EU. Det behövs med andra ord någon som styr upp detta - det behövs en stark man.
Kommer det då att lyckas? De historiska spåren pekar på både framgång och katastrof. Krigen kring 1800 har namnet Napoleonkrigen av ett skäl. 1807 hade Frankrike tagit över större delen av Europa. Ändå slutar detta äventyr med Moskva 1812 och Waterloo 1815. Napoleon själv slutar sina dagar i engelsk fångenskap på S:t Helena 1821.
Under Napoleon III byggdes Paris om till den stad som är så älskad av många idag. Järnvägar och industrier byggs ut, men Napoleon III själv avpoletteras efter det katastrofala kriget mot Tyskland 1870 där han själv blir tillfångatagen. Han dör som en bruten man i landsflykt utanför London 1873.
Charles de Gaulle löste problemen i Algeriet genom att låta det bli självständigt trots militärens protester och mordförsök på honom själv. Armén lyckades inte få honom på fall. Istället var det studenterna som lyckades med det. Efter revolterna 1968 försökte de Gaulle få en ännu starkare presidentmakt genom en folkomröstning. Denna förlorade han och då avgick han promt. Dog gjorde han en år senare.
Så vad innebär då detta för Macron? Att använda sig av historiska analogier är ett säkert sätt för historiker att se väldigt dumma ut några år senare. Att uttrycka sig tvärsäkert om en framtida politisk utveckling är som en meteorolog som uttrycker sig säkert om vädret om en vecka - mycket kan bli annorlunda.
Men å andra sidan blir ju en framtidsprognos inlindat i begrepp som ”eventuellt” och ”man skulle, förutsatt vissa förutsättningar, kunna tänka sig att…” oändligt tråkig att läsa och det vore ju roligt att åtminstone vilja förhindra sina läsare från att falla i akut sömn.
Alltså, väl medveten om att det går att hitta franska historiska exempel på kriser, som inte lett fram till ”en stark man” (se till exempel julirevolutionen 1830 eller Andra världskriget)(eller kan man se Louis-Philippes regim 1830-1848 som ett exempel på ”stark man” - hmmm…):
Detta kommer att ske:
De första åren av Macrons regim kommer att kännetecknas av ekonomisk framgång. Macrons reformer kommer att hyllas som genidrag, trots att framgången egentligen berodde på alla de banker och finansinstitut som flyttade till Paris i samband det kaotiska brittiska utträdet ur EU 2019. La Défense väster om Paris stadskärna växer och blir Europas nya ekonomiska centrum, medan företag flyttar från The City i London vilket leder till att den brittiska huvudstaden dessutom drabbas av en fastighetskris. Vid presidentvalet 2022 vinner Macron redan i den första valomgången. På samma sätt som man tidigare talat på bonapartister och gaullister, är det nu macronisterna som styr Frankrike och influerar Europa.
Men sedan…:
I mitten av 2020-talet har reformerna gått i stå. Många har blivit rika, men klyftorna i samhället har inte blivit mindre. Det engelska språket har spritt sig i Frankrike, framför allt i finansdistrikten och Front National har bytt hatobjekt från muslimer till ”les anglais”, med vilka de menar alla nyinflyttade engelsktalande finanspersoner och språkdebatten som bedarrat i mitten av 10-talet, blossar upp på nytt - ska alla framtida finanskontrakt vara författade på franska? Alla väntar på att presidenten, som varit oväntat passiv sedan valvinsten, ska uttala sig.
Då… blir han mördad av en älskare. Att han varit homosexuell har då varit känt sedan Paris Pride 2020, vilket då troddes vara en politisk dödsstöt, men detta påverkade inte valet 2022 alls. Hela Frankrike fångas av berättelsen om den unge studenten som arbetat för Macron under valkampanjen 2022…
Det var här ni läste det först!
