Paris är indelat i 20 s k arrondissement. De ligger efter varandra som längs en kanelbulle eller en snäcka. De första fyra ligger mitt i stan och därefter ligger de övriga 16 allt längre ut. Generellt sett är det finare att bo i mitten, medan det är ruffigare längst ut. För en vecka sedan var jag långt ute i 18e och tittade på en lägenhet. Mitt emot byggnaden där lägenheten var fanns det en bilverkstad, längre bort fanns flera snabbmatsställen och husen kunde ha utsatts för bättre underhåll. En fattig del av Paris.
Det stora undantaget (det finns flera) från denna ruffighetsregel är 16e. Du kommer till 16e enklast genom att vandra upp längs Champs-Elysée till Triumfbågen, Place d'Etolie. Sedan tar du vänster in på någon av de avenyer som strålar rakt ut från Napoelons kopia av Titusbågen i Rom.
Avenue Foch, 16e
På något sätt finns ett större lugn här. Om man ser på husen, så verkar de ha byggts med fler ornament redan på 1800-talet. De är i bättre skick än i 18e. Det finns en särskild knapp bredvid porten som kallar på portvakten. Om man promenerar runt här träffar på många små, piffiga hundar och deras mattar är ofta äldre kvinnor vars bruna ansiktshud stramar bakåt så deras bakre ögonvinkel påminner om amerikanska 50-talsbilars bakre vingar. Om blicken istället går ner till butikerna hittar man det ena exklusiva märket efter det andra. 16e är med andra ord Paris svar på Östermalm i Stockholm. Eller är det tvärtom? Förbi mig går en man med grått bakåtslickat hår, rosa skjorta och grön vadderad väst.
Alltså kan det ju inte vara något för mig. Jag är ju en bohem. Hur det se ut om jag bodde här istället för bland de andra konstnärswannabeesen. Det är klart jag ska vara i 18e, eller 19e. Bland alla hipsters och craft-beerställen (jag har lyckats hitta några få sådana). Bland alla...
Å andra sidan ligger ju det här mycket närmare jobbet och när jag stod utanför huset i väntan på mäklaren som ska visa mig lägenheten har jag faktiskt smält en smula. Den lilla gatan är väldigt fin. Alla husen är välskötta. Runt hörnet ligger två ambassader. Huset med den lilla ettan som jag ska titta på är också väldigt fin. Små ettor ligger oftast uppe på vinden i Paris (det är f d tjänstebostäder). Jag sneglar upp. Väl hållet tak. Flera vindskupor i västerläge. Husen mitt emot är något lägre. Det här kan kanske vara något.
Jag dagdrömmer om en stor vindskupa där det kanske får plats med en liten fåtölj invid det halvfranska fönstret. Bortom Paris takåsar håller solen på att gå ner. Är det kanske maj? Håller jag kanske ett glas rött i handen. På en sådan plats kan man kanske sitta och tänka på livet och kärleken och allt det där.
Jag vaknar upp ur mina tankar när mäklaren kommer. Vi går in genom den fina porten ut på gården och in till vänster. Tjänstefolket hade egen ingång. På vägen upp, sex trappor utan hiss, märker jag att jag nog haft för höga förväntningar. Tapeten är oerhört sliten och jag skulle inte vara förvånad om den var av förkrigsmodell. Skulle det till och med vara Första Världskriget...? Kanske... Högst upp kommer den långa smala korridoren med mängder av dörrar. Till slut, längst bort, öppnar mäklaren dörren och öppnar kören till lägenheten. Jag tittar in och förstår direkt att jag inte tänker flytta hit.
Lägenhetsmarknaden i Paris påminner nämligen om den i Stockholm, London och andra storstäder. Det mesta är dyrt och dåligt och ibland nästan löjligt slitet. Just det här lilla kyffet var faktiskt den värsta jag sett - och då har jag sett en hel del. Mitt i hallen stod en stor säng - här finns det inget fönster. Det enda, lilla, fönstret finns i det lilla köket, som ska var fullt utrustat, men i skåpen finns det bara ett par tallrikar. Här finns också öppningen till toalett och dusch. Någon dörr finns inte, för det går bara att sitta på toalettstolen om fötterna är ute i köket. Den gamla renoveringsingenjören i mig granskar den smutsiga glasfiberväven som väggarna är täckta av och daterar senaste renovering till ca 1980. Det hinner hända en del på 35 år.
Mäklaren frågar. Jag funderar på om jag ska säga att jag ska tänka på saken (det brukar jag göra även om jag inte tror att jag vill ha den), eller göra pinan kort. Jag plockar fram min bästa franska och säger på en gång att jag inte är särskilt intresserad. Mäklaren är besviken och den långa promenaden genom vinden och nerför alla trappor sker i tystnad. Utanför porten säger vi adjö till varandra. jag kastar en blick tillbaka på huset. det är fortfarande väldigt fint.
Hmmm... Här kanske det finns stoff för en pjäs. Det ruffiga innanmätet bakom den fina fasaden. Ni förstår...? En snygg utsida, men på insidan... Men har inte den pjäsen redan skrivits. Av O'Neill. Eller Miller. Eller Williams. Eller kanske av alla tre.
Jag tar en sidogata ut till Avenue de la Grande Armée. Till höger ligger Triumfbågen. Jag tittar åt andra hållet. Där ligger de blänkande höghusen i La Défense. Därefter virar jag halsduken ett extra varv för att mota vinden. Jag tar på mig min basker (jag är nästan den enda personen i paris som använder en) och tar på mig mina handskar.
Sedan vandrar iväg mot métron.
