Den engelska ekonomin mår inte särskilt bra. Dels drabbade recessionen landet. Dels hade labourregeringen redan tidigare låtit statsbudgeten gå med underskott, trots goda ekonomiska år. Sedan nästan ett år tillbaka styr de konserbativa tillsammans med liberaldemokraterna och de har dragit åt svångremmen. Och spänt hängslena. Och... ja, ni förstår.
Alltsammans kallas för "the cut" och man skär ner på det mesta. Militären har inga Harrierplan längre, universiteten kommer att ta avgifter upp till SEK 100 000 per år och mängder av offentliganställda tjänstemän (civil servants) ska sägas upp. Enligt tidningarna har Cameron och Osborne pratat en hel del med Reinfeldt och Borg och rådet från Klarakvartern och det svenska 90-talet är: Gör allt på en gång, så blir inte krisen utdragen.
Problemet är, att det berör ganska många människor. Dessutom kommer det att spä på den ekonomiska krisen, då mängder av människor utan jobb kommer att köpa mindre än förut. Då kommer företag att gå ännu sämre. Å andra sidan skulle bibehållna statsutgifter betyda en högre statsskuld. Det skulle dels skjuta upp alltihopa, men kanske framför allt innebära att investerare skyr ön (se Grekland för ett år sedan). Pundet är redan nere på en låg nivå.
Så regeringen fortsätter med "the cut" och människor fortsätter att protestera. I lördags var det de största demonstrationerna hittills. Londons innerstad fylldes med människor som kommit så långt bortifrån, som Inverness och Cornwall - vilket är långt bort med brittiska mått mätt.
Själv var jag långt ifrån alltihopa ute i min idylliska förort Kew. Solen sken inte men temperaturen hade nått upp till ca 15° och en morgonpromenad till Café Rouge var precis vad doktorn ordinerat. Inne i staden var demonstrationstemperaturen desto högre. Större delen av demonstrationen verkar ha gått ganska lugnt till, men delar urartade och längs några shoppinggator började skidmaskprydda ungdomar förstöra skyltfönster. Beroende på tidning verkar det ha varit olika allvarligt. Högertidningar (läs: Daily Telegraph) anklagar labour: vad skulle ni skära bort?, medan vänstertidningar (läs: the Guardian) menar att man ska lyssna på demonstranterna.
Efter ett halvår på ön, känner jag mig inte helt oberörd av händelserna, även om de inte alls kändes av ute i Kew. Jag är inte längre turisten från Skandinavien, utan bor och arbetar här. "The cut" kommer att påverka även mig.
Trots det kan jag inte låta bli att le över några bilder från demonstrationen. Då demonstranterna ville slå till mot kapitalistiska mål (enl the Guardian), så valde man noga ut några viktiga symboler för maktens nästen. Ett av dessa var Fortnum & Mason, delikatessernas högborg.
Och visst slogs skyltfönster in och nästan 200 personer arresterades, men när man ser demonstranter inne i matavdelningen som hivat upp sina skidmasker och låter sig väl smaka av godiset - då slås jag ändå av hur detta inte är Paris (inga brinnande bilar, eller giljotiner) och Piccadilly Circus är fortfarande långt ifrån Bastiljen.
måndag 28 mars 2011
onsdag 23 mars 2011
beslut
Det finns en rad olika sätt man kan ta beslut. Det finns en bok, vars titel jag för tillfället inte kommer ihåg, där huvudpersonen låter tärningen bestämma vad han ska göra. Märkligt nog bestämmer tärningen hela tiden att han ska erövra diverse kvinnor, så man skulle kunna säga, att även vägen till beslutet kanske är något man skulle kunna besluta.
Efter att ha klagat på den brittiska ingenjörskonsten, längtat efter Stockholm, känt klaustrofobi i den minimala lägenheten, längtat efter Stockholm, nästan frusit ihjäl under den milda vintern, samt - ja - längtat lite mer efter Stockholm kom det ett mejl från chefen: Har du tänkt fortsätta på denna arbetsplats även nästa år?
Det kanske låter som en udda förfrågan. På de flesta arbetsplatser fortsätter man att jobba tills man säger upp sig - eller blir uppsagd. På hur många arbetsplatser ställs frågan till alla ifall de tänkt fortsätta? Men en utlandsskola är inte som alla andra arbetsplatser. Medan mina brittiska kolleger varit på skolan i många år, så är rotationen på de svenska desto större och vid fikabordet (=en öl på "the Lass" strax över gatan) frågar vi varandra: Ska du stanna?)
Svaret på denna fråga har varierat över året. Jag kommer ihåg när jag i oktober vandrade runt i ett ödelagt bank-district och funderade "vad pysslar jag med här egentligen?". Andra gånger har det känts bättre, till exempel när jag var ensam här över jul och... nej, då längtade jag också hem. Och på sportlovet när... när... när... jag längtade hem.
Ack, Stockholm, du sköna. London däremot kan man hitta en mängd adjektiv om, men "skönt" och "vackert" tillhör inte dessa.
Så när det var dags att besluta sig lade jag en rad "pros" och "cons" i högar. Jag tänkte på mitt radhus i Stockholm och jämförde med lägenheten här. Jag tänkte på alla mina vänner i Stockholm och bristen på dito här. Jag tänkte på Stockholm (...ack!) och London.
Allt detta pekade på ett enkelt beslut. Jag pratade med kollegor, men flertalet av dessa har inte samma kärleksaffär med den kungliga huvudstaden som jag och på skorrande skånska tittade de tvivlande på mig när jag i glödande ordalag beskrev söders höjder. Dags att flytta hem: "London, been there, done that".
Man måste ordna denna eventuella flyttångest och skicka brevet till chefen.
Till slut gjordes det. Brevet lämnades en dag före det sista datumet.
Vad det stod i det?
Att jag stannar ett år till.
Märkligt...
Efter att ha klagat på den brittiska ingenjörskonsten, längtat efter Stockholm, känt klaustrofobi i den minimala lägenheten, längtat efter Stockholm, nästan frusit ihjäl under den milda vintern, samt - ja - längtat lite mer efter Stockholm kom det ett mejl från chefen: Har du tänkt fortsätta på denna arbetsplats även nästa år?
Det kanske låter som en udda förfrågan. På de flesta arbetsplatser fortsätter man att jobba tills man säger upp sig - eller blir uppsagd. På hur många arbetsplatser ställs frågan till alla ifall de tänkt fortsätta? Men en utlandsskola är inte som alla andra arbetsplatser. Medan mina brittiska kolleger varit på skolan i många år, så är rotationen på de svenska desto större och vid fikabordet (=en öl på "the Lass" strax över gatan) frågar vi varandra: Ska du stanna?)
Svaret på denna fråga har varierat över året. Jag kommer ihåg när jag i oktober vandrade runt i ett ödelagt bank-district och funderade "vad pysslar jag med här egentligen?". Andra gånger har det känts bättre, till exempel när jag var ensam här över jul och... nej, då längtade jag också hem. Och på sportlovet när... när... när... jag längtade hem.
Ack, Stockholm, du sköna. London däremot kan man hitta en mängd adjektiv om, men "skönt" och "vackert" tillhör inte dessa.
Så när det var dags att besluta sig lade jag en rad "pros" och "cons" i högar. Jag tänkte på mitt radhus i Stockholm och jämförde med lägenheten här. Jag tänkte på alla mina vänner i Stockholm och bristen på dito här. Jag tänkte på Stockholm (...ack!) och London.
Allt detta pekade på ett enkelt beslut. Jag pratade med kollegor, men flertalet av dessa har inte samma kärleksaffär med den kungliga huvudstaden som jag och på skorrande skånska tittade de tvivlande på mig när jag i glödande ordalag beskrev söders höjder. Dags att flytta hem: "London, been there, done that".
Man måste ordna denna eventuella flyttångest och skicka brevet till chefen.
Till slut gjordes det. Brevet lämnades en dag före det sista datumet.
Vad det stod i det?
Att jag stannar ett år till.
Märkligt...
onsdag 9 mars 2011
Life starts at Sandycombe Road
Om det bara hade hänt en gång, då hade jag kanske inte tänkt på det, men nu har det hänt tre gånger och det är väl det som räknas som en trend, eller tradition, eller något sådant.
"I had my first house on Sandycombe Road"
Kew ligger på en halvö i Themsen där den meandrar fram ca 10 km från Londons centrala delar. Hälften av halvön ockuperas av en botanisk trädgård - Kew Gardens, resten är ett pitoreskt radhussamhälle. Det finns en gammal järnvägsstation i mitten som numera används av tunnelbanans "District-line". Husen ligger på rad precis som de beskrivs i "Asterix och britterna", som nog var min första kontakt med detta sätt att bygga en stad. De flesta av husen byggdes kring förra sekelskiftet i dåtidens Garden-City-ideal. Man skulle bo på landet och åka tåg in till staden.
De flesta av gatorna här är mycket smala. Invid stationen finns ett litet centrum - Kew Village - som till en del består av envåningshus som av en byggnadsingenjör skulle betraktas som baracker. Nu är det här Kew, så alla baracker har en snygg "potemkinfasad" mot gatan, så utifrån märks det knappt hur skrangliga de är. En av gatorna är något bredare än de andra. Den löper ca 50 meter från järnvägen och är Kews "main drag". Gatan heter Sandycombe Road och ungefär mitt på denna gatan har jag min lilla lägenhet.
"I had my first house on Sandycombe Road".
De som sagt detta till mig har nämligen hört var jag bor, de har fått något dimmigt över sina ögon och berättat hur deras första hus var på denna gata. Alla tre har varit pensionärer i sina bästa år och replikerna har fångat hur bostadskarriärerna sett ut i detta hörn av London.
Det är nämligen på Sandycombe Road de allra minsta radhusen finns. De har bara två våningar. Bredvid ytterdörren finns bara ett fönster. På ovanvåningen finnsockså bara ett fönster - det får inte plats med mer. Jag har inte varit inne i ett, men fått det beskrivet för mig: Två små sovrum där uppe. Ett väldigt litet "vardagsrum" bredvid ytterdörren, ett pyttelitet kök bakåt. Det är allt - hos mäklarna kallas de "cottage". Till råga på allt vätter trädgården mot tunnelbanan som är ganska bullrig. Detta är det billigaste som finns i Kew. Själv tycker jag de är oerhört söta. Framsidans tegel är ofta målat i ännu sötare pastellfärger och som ni förstår passar detta inte in i smaken hos en mer skandinaviskt minimalistiskt skolad Sköna-Hem-förstörd kulturstockholmare. Jag håller emellertid på att anpassa mig. De är superfina.
Och dyra.
Dessa små pyttehem kostar ca GBP 330 000, dvs ungefär 4 miljoner kronor.
De andra husen i Kew kostar mer och utanför på gatan står det BMW-bilar, en och annan Jaguar, samt kanke en Mini Cooper cabriolet. Av vad jag förstått så lämnar man inte gärna Kew när man väl hittat hit. Av en händelse hamnade jag vid samma bord som två par som bor i Kew. Båda paren hade gjort bostadskarriär inom stadsdelen. Båda paren närmade sig pension. Av samtalet, eller kanske mer av det som inte sades, förstod jag att tre fjärdedelar av de församlade älskade Kew. Den fjärde satt tyst.
"I had my first house on Sandycombe Road"
En dag då solen sken vandrade jag runt och hittade ett fantastiskt hus alldeles vid järnvägen. Det var större än de allra minsta och hade en pytteliten trädgård på framsidan där det stod en övergiven gammal traktor (!). Huset var i uselt skick och skulle behöva mycket TLC. Men varför inte. Man köper ett hus och renoverar det och tjänar en hacka på kuppen. Varför inte. Huset var i och för sig större, men hur mycket kan det vara...?
Hos mäklaren fanns svartet: GBP 919 000, i runda slängar 10 miljoner kronor.
Jag lommade hem till min mikroskopiska lägenhet och tittade på på min heltäckningsmatta. Samtidigt förstod jag kanske nostalgin hos dem som yttrat orden. De hade lagt ner mycket pengar och arbete på att bo i Kew.
"I had my first house on Sandycombe Road"...
"I had my first house on Sandycombe Road"
Kew ligger på en halvö i Themsen där den meandrar fram ca 10 km från Londons centrala delar. Hälften av halvön ockuperas av en botanisk trädgård - Kew Gardens, resten är ett pitoreskt radhussamhälle. Det finns en gammal järnvägsstation i mitten som numera används av tunnelbanans "District-line". Husen ligger på rad precis som de beskrivs i "Asterix och britterna", som nog var min första kontakt med detta sätt att bygga en stad. De flesta av husen byggdes kring förra sekelskiftet i dåtidens Garden-City-ideal. Man skulle bo på landet och åka tåg in till staden.
De flesta av gatorna här är mycket smala. Invid stationen finns ett litet centrum - Kew Village - som till en del består av envåningshus som av en byggnadsingenjör skulle betraktas som baracker. Nu är det här Kew, så alla baracker har en snygg "potemkinfasad" mot gatan, så utifrån märks det knappt hur skrangliga de är. En av gatorna är något bredare än de andra. Den löper ca 50 meter från järnvägen och är Kews "main drag". Gatan heter Sandycombe Road och ungefär mitt på denna gatan har jag min lilla lägenhet.
"I had my first house on Sandycombe Road".
De som sagt detta till mig har nämligen hört var jag bor, de har fått något dimmigt över sina ögon och berättat hur deras första hus var på denna gata. Alla tre har varit pensionärer i sina bästa år och replikerna har fångat hur bostadskarriärerna sett ut i detta hörn av London.
Det är nämligen på Sandycombe Road de allra minsta radhusen finns. De har bara två våningar. Bredvid ytterdörren finns bara ett fönster. På ovanvåningen finnsockså bara ett fönster - det får inte plats med mer. Jag har inte varit inne i ett, men fått det beskrivet för mig: Två små sovrum där uppe. Ett väldigt litet "vardagsrum" bredvid ytterdörren, ett pyttelitet kök bakåt. Det är allt - hos mäklarna kallas de "cottage". Till råga på allt vätter trädgården mot tunnelbanan som är ganska bullrig. Detta är det billigaste som finns i Kew. Själv tycker jag de är oerhört söta. Framsidans tegel är ofta målat i ännu sötare pastellfärger och som ni förstår passar detta inte in i smaken hos en mer skandinaviskt minimalistiskt skolad Sköna-Hem-förstörd kulturstockholmare. Jag håller emellertid på att anpassa mig. De är superfina.
Och dyra.
Dessa små pyttehem kostar ca GBP 330 000, dvs ungefär 4 miljoner kronor.
De andra husen i Kew kostar mer och utanför på gatan står det BMW-bilar, en och annan Jaguar, samt kanke en Mini Cooper cabriolet. Av vad jag förstått så lämnar man inte gärna Kew när man väl hittat hit. Av en händelse hamnade jag vid samma bord som två par som bor i Kew. Båda paren hade gjort bostadskarriär inom stadsdelen. Båda paren närmade sig pension. Av samtalet, eller kanske mer av det som inte sades, förstod jag att tre fjärdedelar av de församlade älskade Kew. Den fjärde satt tyst.
"I had my first house on Sandycombe Road"
En dag då solen sken vandrade jag runt och hittade ett fantastiskt hus alldeles vid järnvägen. Det var större än de allra minsta och hade en pytteliten trädgård på framsidan där det stod en övergiven gammal traktor (!). Huset var i uselt skick och skulle behöva mycket TLC. Men varför inte. Man köper ett hus och renoverar det och tjänar en hacka på kuppen. Varför inte. Huset var i och för sig större, men hur mycket kan det vara...?
Hos mäklaren fanns svartet: GBP 919 000, i runda slängar 10 miljoner kronor.
Jag lommade hem till min mikroskopiska lägenhet och tittade på på min heltäckningsmatta. Samtidigt förstod jag kanske nostalgin hos dem som yttrat orden. De hade lagt ner mycket pengar och arbete på att bo i Kew.
"I had my first house on Sandycombe Road"...
onsdag 2 mars 2011
åxförd
Sveriges största studentstad är Stockholm.
Av det märker man ingenting i stadsbilden. Det är först man kommer nordväst om en linje mellan Stadion - Albano, man märker av att det visst finns några yngre människor med ryggsäck och läsglasögon i staden. Så har inte Stockholms högre lärosäten särskilt långa anor heller. KTH och SU startade på 1870-talet. KI är något äldre, men vi pratar fortfarande 1800-tal. Stockholm är ingen studentstad.
Då är det annorlunda med Oxford. Ja, det finns äldre universitet i Europa, men bara två (Sorbonne och Bologna) och det märks i stadsbilden. Uråldriga college med gotisk arkitektur och kvadratiska gårdar ("quadrants") påminner mer om munkkloster, än södra husen i Frescati. De flesta collegena har ett inkorporerat kapell och det största, Christ College, inhyser Oxfords katedral och domsäte. Allt minner om den tid då teologi var den viktigaste fakulteten och de andra mer var sidosysslor.
Efter att ha sett alla "Kommisarie Morse"-avsnitt minst två gånger är jag något av en expert på staden och vet (!) att det bakom murarna döljer sig mörka hemligheter, avundsjuka och intriger. Det är svårt att ta sig fram i den akademiska världen. Hur ofta blir en professur ledig? Om jag inte får jobbet nu, så...
Av detta märker man dock ingenting som turist. Allt är pitoreskt och gulligt och då det är studenter överallt känns det inte heller som om man går omkring i ett museum. Staden och de gamla byggnaderna lever och används. Trots att jag gått omkring i staden i en hel dag har jag dessutom inte sprungit på något lik. Ingen hand har olycksbådande sträckts mot mig ur Oxford Canal. Inte heller fanns det någon döing i kapellet på Balliol, trots att jag var där alldeles ensam och nästan missade stängningstiden. Jag läste en artikel en gång som jämförde antalet mord i Morse-serien men verkligheten. Den hävdade att det under samma period som det i serien skett 27 mord, motsvarades det i verkligheten med 2.
Nu är det kanske inte något man ska bli besviken över. Istället jämför jag staden med andra universitetsstäder nära mitt medvetande, nämligen Uppsala och Tartu. Och visst, Uppsala har Carolina och OD. Tartu har Domkyrksruinen och musumägi. Trots det är jag ledsen. Jag vet att jag bara varit här som turist i en dag, men Oxford slår båda två. För även om 1477 (uppsala) och 1632 (Tartu) är avundsvärda åldrar, så är 1157 ändå äldst.
Av det märker man ingenting i stadsbilden. Det är först man kommer nordväst om en linje mellan Stadion - Albano, man märker av att det visst finns några yngre människor med ryggsäck och läsglasögon i staden. Så har inte Stockholms högre lärosäten särskilt långa anor heller. KTH och SU startade på 1870-talet. KI är något äldre, men vi pratar fortfarande 1800-tal. Stockholm är ingen studentstad.
Då är det annorlunda med Oxford. Ja, det finns äldre universitet i Europa, men bara två (Sorbonne och Bologna) och det märks i stadsbilden. Uråldriga college med gotisk arkitektur och kvadratiska gårdar ("quadrants") påminner mer om munkkloster, än södra husen i Frescati. De flesta collegena har ett inkorporerat kapell och det största, Christ College, inhyser Oxfords katedral och domsäte. Allt minner om den tid då teologi var den viktigaste fakulteten och de andra mer var sidosysslor.
Efter att ha sett alla "Kommisarie Morse"-avsnitt minst två gånger är jag något av en expert på staden och vet (!) att det bakom murarna döljer sig mörka hemligheter, avundsjuka och intriger. Det är svårt att ta sig fram i den akademiska världen. Hur ofta blir en professur ledig? Om jag inte får jobbet nu, så...
Av detta märker man dock ingenting som turist. Allt är pitoreskt och gulligt och då det är studenter överallt känns det inte heller som om man går omkring i ett museum. Staden och de gamla byggnaderna lever och används. Trots att jag gått omkring i staden i en hel dag har jag dessutom inte sprungit på något lik. Ingen hand har olycksbådande sträckts mot mig ur Oxford Canal. Inte heller fanns det någon döing i kapellet på Balliol, trots att jag var där alldeles ensam och nästan missade stängningstiden. Jag läste en artikel en gång som jämförde antalet mord i Morse-serien men verkligheten. Den hävdade att det under samma period som det i serien skett 27 mord, motsvarades det i verkligheten med 2.
Nu är det kanske inte något man ska bli besviken över. Istället jämför jag staden med andra universitetsstäder nära mitt medvetande, nämligen Uppsala och Tartu. Och visst, Uppsala har Carolina och OD. Tartu har Domkyrksruinen och musumägi. Trots det är jag ledsen. Jag vet att jag bara varit här som turist i en dag, men Oxford slår båda två. För även om 1477 (uppsala) och 1632 (Tartu) är avundsvärda åldrar, så är 1157 ändå äldst.
tisdag 1 mars 2011
daredevil
dare·dev·il (dâr
d
v
l)
Det är sportlov och jag hade beslutat mig att spendera det i London. I torsdags förra veckan verkade det vara det rätta beslutet. Varma vindar från syd medförde temperaturer på 15 grader och solen sken. Krokusarna blommade ikapp på universitetets gräsmatta (mitt jobb är inhyst på Richmond International University). Samtidigt kom rapporter om köldrekord från Skandinavien.
Men nu ligger ju de brittiska öarna där de ligger - halvvägs ut i Nordatlanten. Under veckoslutet vände vindarna till norr och när jag tittade ut på söndagen var det regnigt, blåsigt och dant på ett väldigt londonskt sätt - så här ser vädret ut här.
På internet och i tidningarna här har jag följt utvecklingen i Mellanöstern och Nordafrika och jag har fyllts av samma känslor som i november 1989. Jag hade precis flyttat till en lägenhet med kabel-tv och den 9:e satt jag klistrad framför CNN och följde utvecklingen i Berlin.
En artikel i New York Times lockade till läsning - http://travel.nytimes.com/2011/02/25/travel/25tahrir.html?ref=travel. Den handlade om hur några få turister hittat vägen tillbaka till Kairo och hur Tahrirtorget blivit en attraktion. Artikeln berättade om den eufori som fortfarande fanns på platsen och hur man kunde uppleva historia på plats.
Jag tittade ut genom fönstret. Regn och snålblåst. Den norska väderlekstjänsten yr.no utlovade 20 grader i Kairo. Ba.com berättade att biljetter till Egypten var överkomliga. Man skulle kunna åka imorgon och vara tillbaka på söndag…
Ständigt dessa existensialistiska dilemman. Vad göra?
Det vore fantastiskt att se allt det som hänt på plats. Att samtidigt få lite sol gjorde inte saken sämre. Men nu hade jag ju inte tänkt lägga pengar på just det här, utan att istället bygga upp en liten buffert…
-Det är klart du ska åka. Det är sånt buffertar är till för? sade en röst i ena örat.
-Nej, nej, nej, sade en röst i den andra. Du har inte pengar till det här. Du är påverkad av den öl du redan druckit ikväll. Och det här med att vara social turist - åka dit för att titta på vad egentligen…?
-Trams, kontrade den första rösten. Det är klart utlänningar ska åka dit och visa sitt stöd. Dessutom är ju du en våghals - den typen av man som vågar ta chanser och se vad som händer.
-Jaså, är du? frågade den andra rösten. Du som bytt jobb en gång på 15 år och som först i somras för första gången flyttade utanför Stockholms stadsgräns? Dessutom kan det vara farligt…
Vad göra?
Man kanske skulle kunna fråga sällskap med någon. Vem? I min bekantskapskrets kunde jag bara tänka mig en person som hade kunnat vara intresserad, samt ha möjlighet att släppa och åka. Jag skickade ett mail till honom. Om han är intresserad så…
---
Jag sitter två dagar senare på ett café nära Piccadilly Circus - inte Tahrirtorget. Jag har shoppat en skjorta (extra lång ärm - den kanske passar…) I min kavajficka finns en biljett till den skandalomsusade nya operan ”Anna Nicole” - åldersgräns 16 (”Are you prepared for this”, frågade biljettförsäljerskan…). Jag har gått på National Portrait gallery och följt den brittiska historien i porträttform. Latten är god och min blueberry muffin är halväten (god även den). I morgon tänkte jag ta en dagstur till Oxford.
Ändå… Tänk om man…
dvl)n.
One who is recklessly bold.
adj.
Recklessly bold. See Synonyms at adventurous.
(http://www.thefreedictionary.com/daredevil)
Det är sportlov och jag hade beslutat mig att spendera det i London. I torsdags förra veckan verkade det vara det rätta beslutet. Varma vindar från syd medförde temperaturer på 15 grader och solen sken. Krokusarna blommade ikapp på universitetets gräsmatta (mitt jobb är inhyst på Richmond International University). Samtidigt kom rapporter om köldrekord från Skandinavien.
Men nu ligger ju de brittiska öarna där de ligger - halvvägs ut i Nordatlanten. Under veckoslutet vände vindarna till norr och när jag tittade ut på söndagen var det regnigt, blåsigt och dant på ett väldigt londonskt sätt - så här ser vädret ut här.
På internet och i tidningarna här har jag följt utvecklingen i Mellanöstern och Nordafrika och jag har fyllts av samma känslor som i november 1989. Jag hade precis flyttat till en lägenhet med kabel-tv och den 9:e satt jag klistrad framför CNN och följde utvecklingen i Berlin.
En artikel i New York Times lockade till läsning - http://travel.nytimes.com/2011/02/25/travel/25tahrir.html?ref=travel. Den handlade om hur några få turister hittat vägen tillbaka till Kairo och hur Tahrirtorget blivit en attraktion. Artikeln berättade om den eufori som fortfarande fanns på platsen och hur man kunde uppleva historia på plats.
Jag tittade ut genom fönstret. Regn och snålblåst. Den norska väderlekstjänsten yr.no utlovade 20 grader i Kairo. Ba.com berättade att biljetter till Egypten var överkomliga. Man skulle kunna åka imorgon och vara tillbaka på söndag…
Ständigt dessa existensialistiska dilemman. Vad göra?
Det vore fantastiskt att se allt det som hänt på plats. Att samtidigt få lite sol gjorde inte saken sämre. Men nu hade jag ju inte tänkt lägga pengar på just det här, utan att istället bygga upp en liten buffert…
-Det är klart du ska åka. Det är sånt buffertar är till för? sade en röst i ena örat.
-Nej, nej, nej, sade en röst i den andra. Du har inte pengar till det här. Du är påverkad av den öl du redan druckit ikväll. Och det här med att vara social turist - åka dit för att titta på vad egentligen…?
-Trams, kontrade den första rösten. Det är klart utlänningar ska åka dit och visa sitt stöd. Dessutom är ju du en våghals - den typen av man som vågar ta chanser och se vad som händer.
-Jaså, är du? frågade den andra rösten. Du som bytt jobb en gång på 15 år och som först i somras för första gången flyttade utanför Stockholms stadsgräns? Dessutom kan det vara farligt…
Vad göra?
Man kanske skulle kunna fråga sällskap med någon. Vem? I min bekantskapskrets kunde jag bara tänka mig en person som hade kunnat vara intresserad, samt ha möjlighet att släppa och åka. Jag skickade ett mail till honom. Om han är intresserad så…
---
Jag sitter två dagar senare på ett café nära Piccadilly Circus - inte Tahrirtorget. Jag har shoppat en skjorta (extra lång ärm - den kanske passar…) I min kavajficka finns en biljett till den skandalomsusade nya operan ”Anna Nicole” - åldersgräns 16 (”Are you prepared for this”, frågade biljettförsäljerskan…). Jag har gått på National Portrait gallery och följt den brittiska historien i porträttform. Latten är god och min blueberry muffin är halväten (god även den). I morgon tänkte jag ta en dagstur till Oxford.
Ändå… Tänk om man…
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)