Om det bara hade hänt en gång, då hade jag kanske inte tänkt på det, men nu har det hänt tre gånger och det är väl det som räknas som en trend, eller tradition, eller något sådant.
"I had my first house on Sandycombe Road"
Kew ligger på en halvö i Themsen där den meandrar fram ca 10 km från Londons centrala delar. Hälften av halvön ockuperas av en botanisk trädgård - Kew Gardens, resten är ett pitoreskt radhussamhälle. Det finns en gammal järnvägsstation i mitten som numera används av tunnelbanans "District-line". Husen ligger på rad precis som de beskrivs i "Asterix och britterna", som nog var min första kontakt med detta sätt att bygga en stad. De flesta av husen byggdes kring förra sekelskiftet i dåtidens Garden-City-ideal. Man skulle bo på landet och åka tåg in till staden.
De flesta av gatorna här är mycket smala. Invid stationen finns ett litet centrum - Kew Village - som till en del består av envåningshus som av en byggnadsingenjör skulle betraktas som baracker. Nu är det här Kew, så alla baracker har en snygg "potemkinfasad" mot gatan, så utifrån märks det knappt hur skrangliga de är. En av gatorna är något bredare än de andra. Den löper ca 50 meter från järnvägen och är Kews "main drag". Gatan heter Sandycombe Road och ungefär mitt på denna gatan har jag min lilla lägenhet.
"I had my first house on Sandycombe Road".
De som sagt detta till mig har nämligen hört var jag bor, de har fått något dimmigt över sina ögon och berättat hur deras första hus var på denna gata. Alla tre har varit pensionärer i sina bästa år och replikerna har fångat hur bostadskarriärerna sett ut i detta hörn av London.
Det är nämligen på Sandycombe Road de allra minsta radhusen finns. De har bara två våningar. Bredvid ytterdörren finns bara ett fönster. På ovanvåningen finnsockså bara ett fönster - det får inte plats med mer. Jag har inte varit inne i ett, men fått det beskrivet för mig: Två små sovrum där uppe. Ett väldigt litet "vardagsrum" bredvid ytterdörren, ett pyttelitet kök bakåt. Det är allt - hos mäklarna kallas de "cottage". Till råga på allt vätter trädgården mot tunnelbanan som är ganska bullrig. Detta är det billigaste som finns i Kew. Själv tycker jag de är oerhört söta. Framsidans tegel är ofta målat i ännu sötare pastellfärger och som ni förstår passar detta inte in i smaken hos en mer skandinaviskt minimalistiskt skolad Sköna-Hem-förstörd kulturstockholmare. Jag håller emellertid på att anpassa mig. De är superfina.
Och dyra.
Dessa små pyttehem kostar ca GBP 330 000, dvs ungefär 4 miljoner kronor.
De andra husen i Kew kostar mer och utanför på gatan står det BMW-bilar, en och annan Jaguar, samt kanke en Mini Cooper cabriolet. Av vad jag förstått så lämnar man inte gärna Kew när man väl hittat hit. Av en händelse hamnade jag vid samma bord som två par som bor i Kew. Båda paren hade gjort bostadskarriär inom stadsdelen. Båda paren närmade sig pension. Av samtalet, eller kanske mer av det som inte sades, förstod jag att tre fjärdedelar av de församlade älskade Kew. Den fjärde satt tyst.
"I had my first house on Sandycombe Road"
En dag då solen sken vandrade jag runt och hittade ett fantastiskt hus alldeles vid järnvägen. Det var större än de allra minsta och hade en pytteliten trädgård på framsidan där det stod en övergiven gammal traktor (!). Huset var i uselt skick och skulle behöva mycket TLC. Men varför inte. Man köper ett hus och renoverar det och tjänar en hacka på kuppen. Varför inte. Huset var i och för sig större, men hur mycket kan det vara...?
Hos mäklaren fanns svartet: GBP 919 000, i runda slängar 10 miljoner kronor.
Jag lommade hem till min mikroskopiska lägenhet och tittade på på min heltäckningsmatta. Samtidigt förstod jag kanske nostalgin hos dem som yttrat orden. De hade lagt ner mycket pengar och arbete på att bo i Kew.
"I had my first house on Sandycombe Road"...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar