beslut

Det finns en rad olika sätt man kan ta beslut. Det finns en bok, vars titel jag för tillfället inte kommer ihåg, där huvudpersonen låter tärningen bestämma vad han ska göra. Märkligt nog bestämmer tärningen hela tiden att han ska erövra diverse kvinnor, så man skulle kunna säga, att även vägen till beslutet kanske är något man skulle kunna besluta.

Efter att ha klagat på den brittiska ingenjörskonsten, längtat efter Stockholm, känt klaustrofobi i den minimala lägenheten, längtat efter Stockholm, nästan frusit ihjäl under den milda vintern, samt - ja - längtat lite mer efter Stockholm kom det ett mejl från chefen: Har du tänkt fortsätta på denna arbetsplats även nästa år?

Det kanske låter som en udda förfrågan. På de flesta arbetsplatser fortsätter man att jobba tills man säger upp sig - eller blir uppsagd. På hur många arbetsplatser ställs frågan till alla ifall de tänkt fortsätta? Men en utlandsskola är inte som alla andra arbetsplatser. Medan mina brittiska kolleger varit på skolan i många år, så är rotationen på de svenska desto större och vid fikabordet (=en öl på "the Lass" strax över gatan) frågar vi varandra: Ska du stanna?)

Svaret på denna fråga har varierat över året. Jag kommer ihåg när jag i oktober vandrade runt i ett ödelagt bank-district och funderade "vad pysslar jag med här egentligen?". Andra gånger har det känts bättre, till exempel när jag var ensam här över jul och... nej, då längtade jag också hem. Och på sportlovet när... när... när... jag längtade hem.

Ack, Stockholm, du sköna. London däremot kan man hitta en mängd adjektiv om, men "skönt" och "vackert" tillhör inte dessa.

Så när det var dags att besluta sig lade jag en rad "pros" och "cons" i högar. Jag tänkte på mitt radhus i Stockholm och jämförde med lägenheten här. Jag tänkte på alla mina vänner i Stockholm och bristen på dito här. Jag tänkte på Stockholm (...ack!) och London.

Allt detta pekade på ett enkelt beslut. Jag pratade med kollegor, men flertalet av dessa har inte samma kärleksaffär med den kungliga huvudstaden som jag och på skorrande skånska tittade de tvivlande på mig när jag i glödande ordalag beskrev söders höjder. Dags att flytta hem: "London, been there, done that".

Man måste ordna denna eventuella flyttångest och skicka brevet till chefen.

Till slut gjordes det. Brevet lämnades en dag före det sista datumet.

Vad det stod i det?

Att jag stannar ett år till.

Märkligt...