daredevil

dare·dev·il  (dârdvl)

n.

One who is recklessly bold.

adj.

Recklessly bold. See Synonyms at adventurous.

(http://www.thefreedictionary.com/daredevil) 

Det är sportlov och jag hade beslutat mig att spendera det i London. I torsdags förra veckan verkade det vara det rätta beslutet. Varma vindar från syd medförde temperaturer på 15 grader och solen sken. Krokusarna blommade ikapp på universitetets gräsmatta (mitt jobb är inhyst på Richmond International University). Samtidigt kom rapporter om köldrekord från Skandinavien.

Men nu ligger ju de brittiska öarna där de ligger - halvvägs ut i Nordatlanten. Under veckoslutet vände vindarna till norr och när jag tittade ut på söndagen var det regnigt, blåsigt och dant på ett väldigt londonskt sätt - så här ser vädret ut här.

På internet och i tidningarna här har jag följt utvecklingen i Mellanöstern och Nordafrika och jag har fyllts av samma känslor som i november 1989. Jag hade precis flyttat till en lägenhet med kabel-tv och den 9:e satt jag klistrad framför CNN och följde utvecklingen i Berlin.

En artikel i New York Times lockade till läsning - http://travel.nytimes.com/2011/02/25/travel/25tahrir.html?ref=travel. Den handlade om hur några få turister hittat vägen tillbaka till Kairo och hur Tahrirtorget blivit en attraktion. Artikeln berättade om den eufori som fortfarande fanns på platsen och hur man kunde uppleva historia på plats.

Jag tittade ut genom fönstret. Regn och snålblåst. Den norska väderlekstjänsten yr.no utlovade 20 grader i Kairo. Ba.com berättade att biljetter till Egypten var överkomliga. Man skulle kunna åka imorgon och vara tillbaka på söndag…

Ständigt dessa existensialistiska dilemman. Vad göra?

Det vore fantastiskt att se allt det som hänt på plats. Att samtidigt få lite sol gjorde inte saken sämre. Men nu hade jag ju inte tänkt lägga pengar på just det här, utan att istället bygga upp en liten buffert…

-Det är klart du ska åka. Det är sånt buffertar är till för? sade en röst i ena örat.
-Nej, nej, nej, sade en röst i den andra. Du har inte pengar till det här. Du är påverkad av den öl du redan druckit ikväll. Och det här med att vara social turist - åka dit för att titta på vad egentligen…?
-Trams, kontrade den första rösten. Det är klart utlänningar ska åka dit och visa sitt stöd. Dessutom är ju du en våghals - den typen av man som vågar ta chanser och se vad som händer.
-Jaså, är du? frågade den andra rösten. Du som bytt jobb en gång på 15 år och som först i somras för första gången flyttade utanför Stockholms stadsgräns? Dessutom kan det vara farligt…

Vad göra?

Man kanske skulle kunna fråga sällskap med någon. Vem? I min bekantskapskrets kunde jag bara tänka mig en person som hade kunnat vara intresserad, samt ha möjlighet att släppa och åka. Jag skickade ett mail till honom. Om han är intresserad så…

---

Jag sitter två dagar senare på ett café nära Piccadilly Circus - inte Tahrirtorget. Jag har shoppat en skjorta (extra lång ärm - den kanske passar…) I min kavajficka finns en biljett till den skandalomsusade nya operan ”Anna Nicole” - åldersgräns 16 (”Are you prepared for this”, frågade biljettförsäljerskan…). Jag har gått på National Portrait gallery och följt den brittiska historien i porträttform. Latten är god och min blueberry muffin är halväten (god även den). I morgon tänkte jag ta en dagstur till Oxford.

Ändå… Tänk om man…