svagheter

Det var för något år sedan en god vän pratade om musik och skivor. Och hur det fanns skivor och skivor. Dels fanns förstås uppdelningen mellan de man lyssnade på och de man inte lyssnade på. Men det var inte den uppdelningen han pratade om. Nej, uppdelningen han pratade om var mellan de skivor man lyssnade på och pratade om - och de man lyssnade på och inte pratade om...

Vi brukade oftast diskutera klassisk musik med varandra och samtalet fortsatte i en annan riktning, men inne i mig började jag tänka: "Vågar jag berätta på att jag oftast lyssnar på _____..."

Narcissisten i mig satt häromdagen och läste igenom några gamla bloggar och lade då märke till att jag ofta går på opera, tar bilder och verkar hamna på konstmuséer var och varannan dag. Mannen som skriver min blogg verkar vara en ganska kulturell snubbe med bildning. I och för sig är han ganska irriterande självironisk - men generellt sett - en trevlig kille.

Men är det verkligen så? Ägnas kvällarna åt opera? Konst? Foto?

Nja...

Nej, timmarna på kvällarna går åt till - amerikanska TV-serier...

Jag vet. De görs bara för att sälja tvål och bilar. De är inte alls lika djupa och intellektuella som de europeiska. De har inget konstnärligt existensberättigande. De görs för pöbeln. Och jag är fast.

Dessutom är det inte de "bästa" tv-serierna jag tittar på. Visst har jag sett "the Wire", men fastnade inte för dess "grit" och "ärlighet". Visst tittar jag på "House", för en ironiker som jag behöver alltid ny ammunition, men jag ser också på serier som ligger längre ner på den intellektuella listan.

"Chuck" kan man erkänna att man tittar på. Är man en gammal naturvetarnörd, är "Chuck" själva drömserien. Trots att han inte är cool utan bara en datornörd, får han den snygga tjejen och dessutom blir han en mästerspion. Ok, det beror på att han laddat ner en dator i sin hjärna... Ok, det kanske inte är så vanligt, men - "it could happen... it could..."

"Top Gear" är inte amerikansk, så den platsar inte riktigt på den här listan. Den är också populär i Sverige, så varför skämmas för den? Jo, för att om man läser the Guardian, så... äsch... nästa:

"Royal Pains" handlar om en läkare som egentligen vill behandla alla sjuka, men "råkar" hamna i the Hamptons (strandstäder på Long Island utanför New York) som concierge-doctor. Hur tramsigt som helst. Story-lines kommer och går slumpvis. Alla är löjligt snygga. Sitter jag och tittar? Yup!

"White Collar" är åter en av dessa amerikanska serier som handlar om vanliga människor i en vanlig amerikansk stad. Det vill säga, om man med "vanlig" menar en konstbedragare/gentlemannatjuv som samarbetar med FBI på Manhattan. Jag kommer aldrig att ha en haka som den snygge huvudpersonen, men kanske ett liv som konstförfalskare...

"Fairly legal" låter som om mjukporrfilm, men handlar om en kvinna som är "mediator" på en advokatfirma, som förr var hennes fars, men han har just dött... Ganska mycket "Blankett 1A" för serier. Två alternerande story-lines per avsnitt. Lagom intressant och det blir nog inte mer än en säsong. Men den utspelar sig i San Francisco och huvudpersonen bor på en segelbåt - ack...

Listan kan göras längre, men som alla tv-seriejunkies vet, är det alltid någon serie som man vill se mer än någon annan. Medan man kan tänka sig att missa andra så vill man gärna inte...

Det finns en sådan serie också i mitt liv. Och det är inte någon cool miniserie som bara jag upptäckt - nej, det är den största serien i USA just nu (bara det borde få den diskvalificerad) Det är inte några medelålders storstadscyniker som tar sig genom livet, utan ännu en high-school serie om cheer-leaders och fotbollskillar och om status bland tonåringar - fast ibland börjar de sjunga och dansa...

Jag erkänner. Jag tittar på "Glee". Jag tycker om att titta på Glee. Jag vill inte missa ett avsnitt av Glee. (varför man nu skulle missa ett avsnitt av något när det är så lätt att ladda ner, men av politiska skäl kan jag inte...) Förut hade faktiskt Chuck denna plats i mitt liv, men efter säsong två, så har den chanserat. Istället ser jag på hur 25-åringar spelar tonåringar. Förhållanden kommer och går alltmedan de sjunger och dansar. Banalt och förutsägbart? Absolut.

I min bokhylla ser jag olästa titlar och i min bokcirkel läser vi Oksanens "Utrensning". Jag har på en vecka kommit kanske 10 sidor, men istället för att läsa vidare i denna prisbelönta lunta ägnar jag mig åt denna kulturimperialistiska smörja.

Fast serierna räcker ju inte hur länge som helst. Vad gör jag när veckan serier är färdigsedda?

Nu ska vi se. Var hade jag boxen med "Cityakuten"? 15 säsonger. 22 avsnitt per säsong. Jag är väl någonstans på fjärde...