docklands I

Förändringen kan komma plötsligt eller vara utdragen. Det går att kämpa emot, eller inte, men oftast finns det inget att göra. Bara att acceptera och gå vidare.

Nej, jag pratar inte om hur hårfästet kryper bakåt, eller om jag numera behöver glasögon hela tiden. Den förändringen måste i och för sig accepteras, men själva förändringen har varit bara alltför förutsägbar. Nej, jag pratar om hur teknik kan förändra hela samhällen och drabba människor som hela sitt liv varit vana vid ett liv och ett samhälle och hur det bara förändras. Och man kan försöka göra något åt det, men till ingen nytta.

Det finns en gata  London som heter Fleet Street och för bara 25 år sedan var detta tidningarnas mecka. Redaktioner och tryckerier. Lastbilar som på nätterna förde ut nytryckta tidningar till tidningsläsare. Pubar fulla med journalister och grafiker.

Grafiker. Människor som hela sitt liv manuellt satt typer och bilder till tidningssidor. Ett yrke som funnits sedan Gutenberg och som långsamt förändrats och mekaniserats, men hela tiden i en evolutionär takt. Inte en revolutionär.

Sedan kom datorsättningen och hela yrkeskårens existens var dödsdömd. Hela det arbete som förut gjorts manuellt flyttade till datorskärmar och minnesdiskar. Då detta var London på 80-talet svarade förstås grafikerna med strejk. I åtminstone ett fall flyttades ett helt tryckeri i hemlighet av ägarna, samtidigt som man gick över till den nya tekniken.

I östra London fanns en gång ett av världens största hamn- och varvsområden. Här meandrar Themsen långsamt österut och de halvöar som bildades av flodens krökningar bestod av sedimentära sandlager som skottades bort och muddrades till gigantiska varvsområden med exotiska långtifrånnamn som ”Canada Water” och ”Canary Warf”. Vid förra sekelskiftet var verksamheten i full gång och för att arbetarna skulle kunna ta sig till Greenwich på andra sidan Themsen, sänktes ett rör - en gångtunnel - ner för att man gratis och torrskodd skulle kunna ta sig över till andra sidan.

Men redan då började Themsens mynning bli för liten för de största fartygen och med kontainerfartens födelse kom också dödsstöten för London som hamn. Varven lades ner och halvön ”Isle of Dogs” var i slutet av 70-talet ett både nedlagt och farligt ställe. De som förut varit varvsarbetare hade sett sitt yrkes död.

Idag är Canary Warf en tunnelbanestation på Jubilee-line och hållplats för den luftburna spårvägen, DLR. Jag vet att tidningstryckerierna ska finnas här någonstans för det var hitåt de flyttade, men hittar dem inte. Istället har halvön fyllts med skyskrapor av glas med namn som ”HSBC” och ”Citigroup”.

Idag har jag varit i dagens Docklands och skyskrapor har fortfarande samma effekt på mig  som den gång jag första gången var i New York och Manhattan. Blicken följer glasrutorna uppåt och uppåt. Samtidigt finns de gamla kanalsystemen kvar och trots att arkitekturen är kall och ”maktfullkomlig” fascineras jag av den. Höghusen varvas med gamla hamnmagasin och båda typerna reflekteras i vattenspeglarna mellan huskropparna.

Att kämpa mot ny överlägsen teknik är lönlöst. Mina tankar går till de skrivare som blev arbetslösa när den nya trycktekniken kom på 1400-talet och deras arbete togs över av - grafiker.

I Docklands har ett övergivet område fått nytt liv och även om man kan tycka att dess stadsarkitektur är förutsägbar så har de samma effekt på mig som när man går in i en fransk gotisk katedral. Blicken dras uppåt och även den mest förhärdade och cyniska stockholmare (dvs jag) säger ”wow”