wanderlust

Varför vill några människor ständigt röra på sig, upptäcka nya ställen och nya människor, medan andra är nöjda med att stanna och vattna samma planta om inte hela livet så i alla fall halva.

Om man vill se livet "halvfullt", så visar detta människors mångsidighet och alla skiftningar som finns i vår herres hage. Vi lite mer "halvtomma" människor ser istället å ena sidan ett antal neurotiker som aldrig är nöjda utan alltid klagar och söker efter en grönare dal som inte finns. Å andra sidan finns de räddhågade som inte vågat tänka en egen tanke sedan en studentfest på 80-talet - och se hur det gick...

Själv har jag skaffat motorcykel...

Jag vet. Hårfästet krypet stadigt längre bak, jag reagerar på kvinnor som är hälften så gamla som jag och plötsligt en dag, inte så långt bort, kommer halvsekelsdagen att firas av ett antal gråhåriga människor som påstår att de är mina vänner.

Då skaffar sig medelålders män medelålders leksaker. Så även jag.

Jag hade en illusion när jag började på körskolan, att det skulle vara ganska enkelt. Jag hade ju ändå kört bil sedan jag var 18 ( det vill säga... eh... ett par år). Jag borde kunna det här med trafik. Det visade sig emellertid, att kopplingen inte satt vid vänster fot, att man aldrig kan vila höger hand och att hela ekipaget kan trilla...

Jag ska inte uppehålla er vid eskapaderna på körskolan, de skulle räcka för en mindre bok. De resulterade emellertid i en blå Kawasaki som i detta nu transporteras till Britannien.

Varför?

Varför inte nöja sig med cykeln och tunnelbanan och allt det som fungerat utmärkt under mitt första år i London?

Ja, så är det. En enkel mc-tur mellan Stockholm och London kan resultera i en rejäl interspektion av livet och dess drivkrafter. Varför ids man? Vad är meningen med motorcykeln?

Ett rationellt svar på detta är svårt att fästa på pränt. Det sker massor med olyckor med motorcyklar. Några vill förbjuda dem och om man sätter på sig alla skyddskläder, känner man sig färdig för en tur på månen. Varför?

En kollega till mig pratade en gång om sin före detta man. Hon förstod inte varför han alltid ville ligga hårt mot vindögat på kryssen när de var ute och seglade, medan hon mest ville åka i medvind.

Kanske var det ändå de "halvfulla" som hade rätt. Det är dags att acceptera sin egen rastlöshet och sluta kämpa emot. Vuxenblivandet handlar kanske om helt andra saker än blomsterreabatten som fortfarande, vid 45-års ålder, är fruktansvärt tråkig att handskas med.

Själv vet jag bara, att när motorn är uppvärmd och ljuset slår om till grönt, motorn vrålar mellan benen och jag viker mig ner över bensintanken, då är jag lycklig.

Kanske gott nog.