helt otippat

Den som följt denna blogg har möjligen lagt märke till ett exhibitionistiskt drag hos författaren. Till vardags lärare, på fritiden sångare och amatörskådespelare. Det är möjligt att Freud hade haft en hel del att säga om detta behov att synas...

Ägnar man sig åt amatörteater är det dessutom bra om man har ett masoschistiskt drag. Efter otaliga repetitioner kommer till slut föreställningarna där det kan vara väldigt lite publik. Som minst har jag spelat för sju betalande åskådare...

Därför försöker man gärna stötta varandras taskspelsförsök. Helt altruistiskt är inte detta. Genom att gå på andras föreställningar hoppas man att de ska komma på ens egna.

Kvalitén kan emellertid... eh... variera. En del sångare borde kanske inte tagit sig utanför duschens skyddande draperi, några skådespelare borde kanske gå i terapi hos en psykolog istället för att agera ut sina neuroser framför publikum och en del regissörers koncept borde ha fått ligga kvar långt nere i en byrålåda. Efter föreställningen måste man dessutom träffa sina bekanta som just gjort bort sig på scenen. Begrepp som "intressant" och "tankeväckande"kan vara kodord för "konstigt" och "mardrömsframkallande".

Går man på amatöropera kan upplevelsen vara särskilt ryslig. Efter falska toner som skurit genom ens själ försöker jag ändå hitta något vettigt att säga - mina bekanta har ju faktiskt inte lagt ner allt arbete bara för att plåga mig.

Det var alltså med blandade förväntningar jag gick nerför trappan till en källarlokal på Hantverkargatan i Stockholm för att se Opera Vox' uppsättning av Don Giovanni. Operan tillhör mina favoriter, men i den andra akten springer massor med folk runt i en park och letar efter huvudpersonen alltmedan de sjunger väldigt långa arior... Här brukar ett dramaturgiskt problem uppstå - hur ska man hindra publiken från att somna. Mannen i kassan berättar dessutom att de knappt skurit bort något. Jag såg fram mot en Lång kväll.

Men så blev det inte. Redan ouvertyren spelades med mer snärt av den lilla kammarorkestern än vad English National Opera lyckades med när jag såg samma opera i oktober. Sedan blev det bara bättre. Alla sångare sjöng bra (vilket kanske låter självklart, men ta en tur till högen med cigarrlådor vid Gustav Adolfs Torg så kommer ni att märka att så är inte alls alltid fallet)

Sångarna är dessutom bra skådespelare och trovärdiga i sitt utspel. Redan detta hade räddat kvällen, men framförallt är uppsättningens koncept bra. Denna gång utspelar sig dramat  på finlandsfärjan m/s Don Giovanni och jag trodde att detta skulle medföra en del "sökta" lösningar. Istället fungerar allt rakt igenom och när den döde kommendören kallar Don Giovanni till den sista måltiden allt medan passagerarna/kören äter frukost i slow motion så är det genialt.

Kanske beror min entusiasm på lågt ställda förväntningar. Och visst. Alla sjunger bra, men det finns ju världsstjärnor som sjunget bättre. Och ja. Jag utfärdar en överspelsvarning för flera sångare. Men ändå. Här har jag ägnat året åt opera på Covent Garden och ENO och så ser man det intressantaste i en källarlokal på Hantverkargatan. Jag använder dessutom begreppet "intressantaste" här på ett ärligt sätt helt utan baktankar. Helt otippat.

Jag tror att de har två föreställningar kvar i början av maj. Gå och se. Det är riktigt, riktigt bra.