Det finns en surrealism i delar av exillivet.
I London bor mängder med svenskar. De bor och verkar i London, precis som jag. I London finns våra arbeten, arbetskamrater och lägenheter. I London finns våra hem, även om de - som i mitt fall - kan bestå av en större omöblerad garderob med fönster.
Sedan kommer julen.
Alla åker hem.
Och detta hem är ju något annat än den lilla lägenheten i Kew (eller någon annan del av London). För några betyder detta en resa hem till sina föräldrar. Andra åker till sin barndomsstad, medan andra har haft en kringresande tillvaro i Sverige och har hem lite överallt.
Nu gäller ju detta inte bara svenskar i London på väg till Sverige. Flyplatser är fulla med människor. Alla flajter är fullbokade och på flyget till Stockholm dignade hyllorna ovanför sittplatserna med presenter och helgsprit. När jag väl kom till Stockholms central var det fullt med människor som skulle till en annan del av Sverige. Hem till en annan del av Sverige där boendet bestod av något annat än en svindyr andrahandslägenhet någonstans på Söder.
Hem till släktingar för middag på julafton och ut på krogen på Juldagen för att träffa alla andra hemvändare.
I andra kulturer är det inte julen som är den stora hemvändarhelgen. I USA åker man hem för Thanksgiving i slutet av november. Fattiga illegala städare i London åker inte hem alls.
Sittande på Stockholms tunnelbana svindlade tanken för mig. Alla dessa personer som först reser iväg för att sen resa hem igen. Slitandet mellan alla dessa platser. Oron i att inte vara rotad och hemma hela tiden. Varför inte vara hemma hela tiden istället? För att inte tala om de kostnader alla resor ger upphov till. All den miljöförstöring. Borde man inte bli ”ekologisk” och ”närodlad” i sin egen själ och stanna hemma.
Tegnér (eller var det Geijer?) skrev i sina dikter Odalbonden och Vikingen två olika typer. Bonden som stannar hemma och odlar, medan vikingen ger sig ut i världen. Vilket levnadssätt är bäst?
Ibland önskar jag att nyfikenheten och vandringslusten i mig vore mindre. Att det fanns mer ro.
Å andra sidan finns det ju en stor värld därute. Fantastisk natur. Människor.
När jag tolv år såg jag Han Solo i Stjärnornas krig när han hoppar in i sitt rymdskepp och åker iväg till en annan stjärna och ett annat planetsystem.
Så visst skulle man kunna vara hemma hela tiden.
Men…
PS. Med en önskan om ett gott nytt år DS.
lördag 31 december 2011
tisdag 6 december 2011
Gallret
Vid Covent Garden i centrala London ligger en av världens bästa operahus. Egentligen heter det Royal Opera House (ROH), men ofta kallad det "Covent Garden" efter den marknadsplats som ligger alldeles bredvid.
Det är ett av de bästa operahusen och också ett av de dyraste. Utan att anstränga sig kan man få betala 200 pund för en alldeles vanlig plats på parkett. Är det lördag, en populär opera och du vill sitta i en loge på 1a raden, kostar det mer. Smakar det, så kostar det för mycket, som en snål del av min personlighet försöker säga till mig ibland.
För drygt 10 år sedan renoverades det och sådant kan sluta hur som helst. Två kvarter bort ligger English National Opera där renovering, ungefär samtidigt, slutade i platser där man inte kan se textningen ( om man inte sjunker ner i stolen 15 cm - svårt för mig), platser med för lite benutrymme (inte bara för mig utan även för kortare varelser), samt en vag känsla av målad spånplatta.
Denna fälla trampade inte Covent Garden i. Kringutrymmena fördubblades, men allt med stil och klass som motsvarar biljettpriset. Det moderna paras ihop med det gamla på ett lyckat sätt. Man lyckades också göra salongen större genom att fördjupa tredje raden. Man ser bra, men ljudet är lite svagt. Det finns restauranger så man kan komma två timmar i förväg för att äta och så finns - förstås - en champagnebar. Högt upp finns en terass över torget och Londons takåsar. En lyckad renovering.
Men...
De hårt arbetande musikerna bör skyddas från fallande föremål. Tänk om något skulle falla ner från scen. Tänk om något skulle falla ner från de övre raderna.
I Britannien behöver man inte bekymra sig. Det finns de som bekymrar sig åt dig. De går under namnet "Health and Safety". De ser till att det finns en brandfilt i ditt kök (självklart!), att det inte finns för många sångare tre meter från nödutgången (det får vara precis 26 stycken på Sheldonian i Oxford) och på operahuset vid Covent Garden finns Gallret. Det sitter mitt i den vackra renoveringen format som ett U och täcket nästan halva orkestern. Mellan den röda plyschen och guldetaljerna ligger den som ett brutalistiskt sår i arkitekturen. För den stackare som hamnar längst fram, längst åt höger hamnar den dessutom mitt i blickfånget. Man har nämligen lagt hela kalaset på en svart stålat löning som bygger upp 15 cm ovanför den vanliga balustraden mellan orkester och parkettpublik. En tydlig "afterthought"
Just denna kväll är denna stackare jag. På ett infall åkte jag till centrum efter jobbet för det var en av de sista föreställningarna av Verdi's La Traviata. En favorit.
Nu är det inte alltför synd om mig. Mina 195 cm är tillräckligt mycket för att se över gallret. Och det vore ju synd om något föll ner på orkestern.
En tanke får mig att titta upp. Ovanför mig ser jag kanterna på 1a, 2a och 3e raden. Om någon skulle tappa ner något...
Ja-ja. Jag lutar mig tillbaka. Snart ska tredje akten börja. De sjunger fantastiskt. Jag njuter. Även utan galler ovanför mitt huvud.
Det är ett av de bästa operahusen och också ett av de dyraste. Utan att anstränga sig kan man få betala 200 pund för en alldeles vanlig plats på parkett. Är det lördag, en populär opera och du vill sitta i en loge på 1a raden, kostar det mer. Smakar det, så kostar det för mycket, som en snål del av min personlighet försöker säga till mig ibland.
För drygt 10 år sedan renoverades det och sådant kan sluta hur som helst. Två kvarter bort ligger English National Opera där renovering, ungefär samtidigt, slutade i platser där man inte kan se textningen ( om man inte sjunker ner i stolen 15 cm - svårt för mig), platser med för lite benutrymme (inte bara för mig utan även för kortare varelser), samt en vag känsla av målad spånplatta.
Denna fälla trampade inte Covent Garden i. Kringutrymmena fördubblades, men allt med stil och klass som motsvarar biljettpriset. Det moderna paras ihop med det gamla på ett lyckat sätt. Man lyckades också göra salongen större genom att fördjupa tredje raden. Man ser bra, men ljudet är lite svagt. Det finns restauranger så man kan komma två timmar i förväg för att äta och så finns - förstås - en champagnebar. Högt upp finns en terass över torget och Londons takåsar. En lyckad renovering.
Men...
De hårt arbetande musikerna bör skyddas från fallande föremål. Tänk om något skulle falla ner från scen. Tänk om något skulle falla ner från de övre raderna.
I Britannien behöver man inte bekymra sig. Det finns de som bekymrar sig åt dig. De går under namnet "Health and Safety". De ser till att det finns en brandfilt i ditt kök (självklart!), att det inte finns för många sångare tre meter från nödutgången (det får vara precis 26 stycken på Sheldonian i Oxford) och på operahuset vid Covent Garden finns Gallret. Det sitter mitt i den vackra renoveringen format som ett U och täcket nästan halva orkestern. Mellan den röda plyschen och guldetaljerna ligger den som ett brutalistiskt sår i arkitekturen. För den stackare som hamnar längst fram, längst åt höger hamnar den dessutom mitt i blickfånget. Man har nämligen lagt hela kalaset på en svart stålat löning som bygger upp 15 cm ovanför den vanliga balustraden mellan orkester och parkettpublik. En tydlig "afterthought"
Just denna kväll är denna stackare jag. På ett infall åkte jag till centrum efter jobbet för det var en av de sista föreställningarna av Verdi's La Traviata. En favorit.
Nu är det inte alltför synd om mig. Mina 195 cm är tillräckligt mycket för att se över gallret. Och det vore ju synd om något föll ner på orkestern.
En tanke får mig att titta upp. Ovanför mig ser jag kanterna på 1a, 2a och 3e raden. Om någon skulle tappa ner något...
Ja-ja. Jag lutar mig tillbaka. Snart ska tredje akten börja. De sjunger fantastiskt. Jag njuter. Även utan galler ovanför mitt huvud.
lördag 3 december 2011
Albert
Amatörteater kan vara rätt slitsamt. Massor med repetitionstid. Ännu mer tid för att lära sig texter. Strukna texter i sista stund därför att pjäsen blivit för lång. Bråk med medskådespelare som inte sköter sig (= levererar inte sina rader så att jag kan maximera mina…). Och lönen för mödan är några föreställningar i en ostädad, kall och dyr källarlokal någonstans på Söder för väldigt få åskådare.
För några år sedan var jag inblandad i själva produktionen av en pjäs. Jag hade huvudrollen, det ekonomiska ansvaret och byggde alla kulisserna. En inte helt lyckad kombination. Efter det hade jag en paus på 2 år innan teatertarmen tog över igen.
Men så ibland får man oförhappandes en roll som är rena motsatsen. Den kräver få repetitioner. Teatersällskapet ordnar allt det där bakom och rollen är som gjord för att stjäla scener…
Vad är då detta? Hur kan man stjäla en scen?
Det berättas att när Ernst-Hugo Järegård skulle göra sin Dramatendebut, så bestod hans enda replik av ”Ja” (eller var det ”nej” - minnet sviktar). Istället för att bara gå in på scenen och leverera så gick han rakt över scenen och funderade. Därefter till andra sidan av scenen. Fundera lite till. Och till slut - till mitten av scenen: ”Ja”
Rollen jag gör just nu är ”Albert”. Albert är en häst. Albert menar att ett glas inte är halvfullt, eller halvtomt, utan att det ju faktiskt alltid finns för lite i det. Albert ska dra en husvagn i ”Det susar i säven”, pjäsen jag just nu spelar med i, men klagar över detta” I’m not supposed to pull things - doctor’s orders. When I pull things I pull other things - like muscles…”
När det varit natt och soluppgången kommer: ”I don’t mind sunrise, really. And I don’t dislike sunset. It’s what’s in between depresses me”. Vad som än händer, kan Albert tolka situationen på ett negativt sätt. Den enda gången han ler är när Padda kastats i floden av en kvinna på en pråm som avslöjat att han inte är en tvätterska: ”What, laundry…person. I see your wet through… (notice how I’m keeping up your disguise)”
Albert är som gjord för att stjäla scener. De gånger han mot förmodan inte uttalar sig, kan han se aktivt ointresserad ut. Medan de andra skådespelarna försöker föra fram historien på ett seriöst sätt kan Albert dra uppmärksamheten till sig genom att fnysa eller på andra sätt se till att publiken tittar på honom istället för att följa huvudrollerna.
En egoistisk Albert skulle med andra ord kunna ta över en hel pjäs och få publiken att tro att allt handlar om honom - egentligen. Samtidigt skulle emellertid huvudhandlingen lida. Att spela Albert är alltså ett karaktärsprov. Spelar man bara för sig själv, eller för hela ensemblen?
Efter gårdagens föreställning fick jag ett sms av H, som spelade med i min förra föreställning med Q2-players: ”Loved it, you show stealing muthafu*ka. Fantastic!”
Äntligen har jag hittat hem…
För några år sedan var jag inblandad i själva produktionen av en pjäs. Jag hade huvudrollen, det ekonomiska ansvaret och byggde alla kulisserna. En inte helt lyckad kombination. Efter det hade jag en paus på 2 år innan teatertarmen tog över igen.
Men så ibland får man oförhappandes en roll som är rena motsatsen. Den kräver få repetitioner. Teatersällskapet ordnar allt det där bakom och rollen är som gjord för att stjäla scener…
Vad är då detta? Hur kan man stjäla en scen?
Det berättas att när Ernst-Hugo Järegård skulle göra sin Dramatendebut, så bestod hans enda replik av ”Ja” (eller var det ”nej” - minnet sviktar). Istället för att bara gå in på scenen och leverera så gick han rakt över scenen och funderade. Därefter till andra sidan av scenen. Fundera lite till. Och till slut - till mitten av scenen: ”Ja”
Rollen jag gör just nu är ”Albert”. Albert är en häst. Albert menar att ett glas inte är halvfullt, eller halvtomt, utan att det ju faktiskt alltid finns för lite i det. Albert ska dra en husvagn i ”Det susar i säven”, pjäsen jag just nu spelar med i, men klagar över detta” I’m not supposed to pull things - doctor’s orders. When I pull things I pull other things - like muscles…”
När det varit natt och soluppgången kommer: ”I don’t mind sunrise, really. And I don’t dislike sunset. It’s what’s in between depresses me”. Vad som än händer, kan Albert tolka situationen på ett negativt sätt. Den enda gången han ler är när Padda kastats i floden av en kvinna på en pråm som avslöjat att han inte är en tvätterska: ”What, laundry…person. I see your wet through… (notice how I’m keeping up your disguise)”
Albert är som gjord för att stjäla scener. De gånger han mot förmodan inte uttalar sig, kan han se aktivt ointresserad ut. Medan de andra skådespelarna försöker föra fram historien på ett seriöst sätt kan Albert dra uppmärksamheten till sig genom att fnysa eller på andra sätt se till att publiken tittar på honom istället för att följa huvudrollerna.
En egoistisk Albert skulle med andra ord kunna ta över en hel pjäs och få publiken att tro att allt handlar om honom - egentligen. Samtidigt skulle emellertid huvudhandlingen lida. Att spela Albert är alltså ett karaktärsprov. Spelar man bara för sig själv, eller för hela ensemblen?
Efter gårdagens föreställning fick jag ett sms av H, som spelade med i min förra föreställning med Q2-players: ”Loved it, you show stealing muthafu*ka. Fantastic!”
Äntligen har jag hittat hem…
fredag 18 november 2011
britter
Det är november, det är mörkt redan på eftermiddagen (här blir det mörkt ungefär halv fem). Hittills har det emellertid varit väldigt vackert och varmt. Oktober döptes om av tabloidpressen i London till ”hottober” och november har varit likadant. Om det är växthuseffekten eller inte vet jag inte, men i ett kortare perspektiv (dvs idag) är det väldigt skönt.
I Richmond, där jag jobbar, finns Londons största park, Richmond Park. En naturkunskapslektion förde mig ut i parken med mina elever och vi kunde sitta på trästockar och värma oss i solskenet.
Men när solen går ner och det ändock blir kallare, finns det få saker som slår ”the Lass”, puben bara ett förrädiskt övergångsställe från min arbetsplats. Här finns inte bara en, utan tre eldstäder och framför två av dem finns sittgrupper med öronlappsfåtöljer i skinn. Vi är långt från IKEA-minimalism och det finns anledningar till att heltäckningsmattan har ett brokigt mönster.
Än har jag inte skaffat mig en tweedkavaj, mest för att det konfektionssydda är så litet, men på the Lass är allt väldigt ”tweedigt”. Förra året sprakade riktig ved i de öppna spisarna, men skorstenarna saknade drag, så då möttes man ofta av en ganska rökig atmosfär när man steg in. I år är det kaminer med glasrutor istället, vilket inte har samma coolhetsfaktor, men är bättre för luftrören.
Personalen är supertrevlig, men det är inte detta som är det stora dragplåstret. Nej dragplåstret är britterna. Trots att jag bott här mer än ett år nu, har jag svårt att skaka av mig känslan av att alla jag möter här ”spelar britter” bara för att visa mig att alla de bilder jag haft hemifrån är korrekta. Att det bakom detta skulle finnas en verklighet där de skulle vara mer som hemma i Stockholm. En Truman Show bara för mig.
Knasigt, jag vet och någonstans inne i mig börjar jag acceptera den kulturella skillnaden hos människor. Denna kulturella skillnad är mångfacetterad, men på the Lass ser man nästan bara de trevliga, gemytliga, julkortsbritterna.
En söndag jag hade jobbat över kom jag in här och i ett hörn satt en handfull musiker och jammade. Fast inte jazz, utan irländsk folkmusik utan sångare. Långa slingor av irländsk vemod strömmade mot mig.
Hundar är inte tillåtna på restauranger, men i pubar är de välkomna (varför - vem vet?) Då the Lass bara är ett långre stenkast från Richmond Park Gate, är det ofta labradorer och cocker spaniels här.
Fast roligast är ändå att tjuvlyssna på originalen (jag är en hemsk person- jag vet). Vid grannbordet sitter för tillfället tre äldre gentlemän. Accenten är medelålders brittisk från medelklassen. När de säger ord som ”marvellous”, låter det ”maaahvelös”. Konversationen är full av skratt medan de diskuterar döda vänner och begravningar de egentligen inte ville gå på.
Då är det lätt att sitta och blogga lite grann medan ett stort leende letar sig ut över kinderna. Man kanske skulle försöka skaffa en tweedkavaj i alla fall. Det finns ju skräddare.
I Richmond, där jag jobbar, finns Londons största park, Richmond Park. En naturkunskapslektion förde mig ut i parken med mina elever och vi kunde sitta på trästockar och värma oss i solskenet.
Men när solen går ner och det ändock blir kallare, finns det få saker som slår ”the Lass”, puben bara ett förrädiskt övergångsställe från min arbetsplats. Här finns inte bara en, utan tre eldstäder och framför två av dem finns sittgrupper med öronlappsfåtöljer i skinn. Vi är långt från IKEA-minimalism och det finns anledningar till att heltäckningsmattan har ett brokigt mönster.
Än har jag inte skaffat mig en tweedkavaj, mest för att det konfektionssydda är så litet, men på the Lass är allt väldigt ”tweedigt”. Förra året sprakade riktig ved i de öppna spisarna, men skorstenarna saknade drag, så då möttes man ofta av en ganska rökig atmosfär när man steg in. I år är det kaminer med glasrutor istället, vilket inte har samma coolhetsfaktor, men är bättre för luftrören.
Personalen är supertrevlig, men det är inte detta som är det stora dragplåstret. Nej dragplåstret är britterna. Trots att jag bott här mer än ett år nu, har jag svårt att skaka av mig känslan av att alla jag möter här ”spelar britter” bara för att visa mig att alla de bilder jag haft hemifrån är korrekta. Att det bakom detta skulle finnas en verklighet där de skulle vara mer som hemma i Stockholm. En Truman Show bara för mig.
Knasigt, jag vet och någonstans inne i mig börjar jag acceptera den kulturella skillnaden hos människor. Denna kulturella skillnad är mångfacetterad, men på the Lass ser man nästan bara de trevliga, gemytliga, julkortsbritterna.
En söndag jag hade jobbat över kom jag in här och i ett hörn satt en handfull musiker och jammade. Fast inte jazz, utan irländsk folkmusik utan sångare. Långa slingor av irländsk vemod strömmade mot mig.
Hundar är inte tillåtna på restauranger, men i pubar är de välkomna (varför - vem vet?) Då the Lass bara är ett långre stenkast från Richmond Park Gate, är det ofta labradorer och cocker spaniels här.
Fast roligast är ändå att tjuvlyssna på originalen (jag är en hemsk person- jag vet). Vid grannbordet sitter för tillfället tre äldre gentlemän. Accenten är medelålders brittisk från medelklassen. När de säger ord som ”marvellous”, låter det ”maaahvelös”. Konversationen är full av skratt medan de diskuterar döda vänner och begravningar de egentligen inte ville gå på.
Då är det lätt att sitta och blogga lite grann medan ett stort leende letar sig ut över kinderna. Man kanske skulle försöka skaffa en tweedkavaj i alla fall. Det finns ju skräddare.
måndag 14 november 2011
kattar och novembrar
När jag bodde i Stockholm hade jag katt. Inte nu längre. Min väldigt lilla lägenhet och bristen på fritt spatserutrymme innebär att min lägenhet inte är kattanpassad. Dessutom är jag borta och reser ibland. Alltså finns det ingen som kommer och hälsar när jag kommer hem på dagarna (=kräver mat, men som alla andra djurägare/djuruppassare är jag blind…blind…)
De katter som passerat genom mitt liv har alla haft ett dominerande karaktärsdrag. De kan sova. Och då menar jag inte bara lite grann ibland så där, utan långa sjok av slummer, som bara avbrutits av ett sträckande på sig och… ser man på… man kunde vända på sig och sova vidare några timmar till.
Några bloggar tillbaka hävdade jag att det var roligt att göra mycket. Jag hade - som så ofta - helt fel. I London har november kommit med fukt och kalla morgnar med igenimmade fönsterrutor (nu beror ju detta även på den idiotiska fönsterkonstruktionen, men jag har använt tillräckligt mycket spaltutrymme tidigare för att berätta om det fenomen som kallas ”sash-window”). När solen tittar fram kan det fortfarande vara vackert och soligt, men dagarna har blivit kortare och fuktigheten håller igång någon slags permanent dimma.
Nu har även detta blivit mycket bättre. På den tiden London värmdes av kol och koks bestod dimman inte bara av vatten, utan även av sotpartiklar. Numera värms man istället av naturgas från Nordsjön och medan kolgruvorna i Wales är stängda, så är Scottish Gas med säte i Aberdeen (tror jag) leverantör för mängder av britter.
Men tankar på dessa intressanta infrastrukturella förändringar sker numera mellan gäspningar och längtansfulla blickar mot sängen. Det är november och minnet av mina katters vällustiga sovande får mig att vilja gå och lägga mig redan vid sextiden på kvällen. Alternativet skulle vara att gå i ide, men varje gång jag försökt har sådana triviala detaljer som arbete och slikt kommit emellan.
Nu vet jag att om jag går och lägger mig nu, så kommer jag inte att sova hela natten, men det kanske inte gör så mycket. Bara att ligga där och sträcka ut sig en smula. Kanske vända sig om och gäspa lite. Och sova lite till.
Ni kan vara lugna. Jag har inte börjat slicka mig om fötterna för att hålla mig ren. Än mindre andra delar av kroppen. Än har jag inte heller pensionerat mig så mycket att jag börjat med kattmat (vedervärdigt, jag vet)
Så vad ska man ta sig till för att inte somna (krafs, krafs, klia sig lite bakom örat). Tja man kan ju blogga lite. Men sen, sen kanske man skulle kunna slumra in…
De katter som passerat genom mitt liv har alla haft ett dominerande karaktärsdrag. De kan sova. Och då menar jag inte bara lite grann ibland så där, utan långa sjok av slummer, som bara avbrutits av ett sträckande på sig och… ser man på… man kunde vända på sig och sova vidare några timmar till.
Några bloggar tillbaka hävdade jag att det var roligt att göra mycket. Jag hade - som så ofta - helt fel. I London har november kommit med fukt och kalla morgnar med igenimmade fönsterrutor (nu beror ju detta även på den idiotiska fönsterkonstruktionen, men jag har använt tillräckligt mycket spaltutrymme tidigare för att berätta om det fenomen som kallas ”sash-window”). När solen tittar fram kan det fortfarande vara vackert och soligt, men dagarna har blivit kortare och fuktigheten håller igång någon slags permanent dimma.
Nu har även detta blivit mycket bättre. På den tiden London värmdes av kol och koks bestod dimman inte bara av vatten, utan även av sotpartiklar. Numera värms man istället av naturgas från Nordsjön och medan kolgruvorna i Wales är stängda, så är Scottish Gas med säte i Aberdeen (tror jag) leverantör för mängder av britter.
Men tankar på dessa intressanta infrastrukturella förändringar sker numera mellan gäspningar och längtansfulla blickar mot sängen. Det är november och minnet av mina katters vällustiga sovande får mig att vilja gå och lägga mig redan vid sextiden på kvällen. Alternativet skulle vara att gå i ide, men varje gång jag försökt har sådana triviala detaljer som arbete och slikt kommit emellan.
Nu vet jag att om jag går och lägger mig nu, så kommer jag inte att sova hela natten, men det kanske inte gör så mycket. Bara att ligga där och sträcka ut sig en smula. Kanske vända sig om och gäspa lite. Och sova lite till.
Ni kan vara lugna. Jag har inte börjat slicka mig om fötterna för att hålla mig ren. Än mindre andra delar av kroppen. Än har jag inte heller pensionerat mig så mycket att jag börjat med kattmat (vedervärdigt, jag vet)
Så vad ska man ta sig till för att inte somna (krafs, krafs, klia sig lite bakom örat). Tja man kan ju blogga lite. Men sen, sen kanske man skulle kunna slumra in…
torsdag 10 november 2011
111111
Imorgon är det dags. Då är datumet 111111. Det kommer att innebära… att… att…
Faktum är att jag är lite besviken över att det inte kommit någon domedagsprofet som deklarerat att jorden kommer att gå under imorgon. I somras pratades det en hel del om en pastor i USA som visste när jorden kommer att gå under. Datumet kom och gick lika odramatiskt som nyåret 2000. Just det nyåret kommer jag väl ihåg, då det var den kallaste natten under hela den vintern. Det var minus 15 och jag stod utomhus på Skansen i väldigt många timmar. Ändå gick inte jorden under.
När Jehovas vittnen drog igång skulle jordens undergång enligt sekten komma 1914. Och visst drabbades världen av det största kriget någonsin, men på något sätt levde jorden vidare.
Här i Britannien går nästan alla runt med en pappersblomma av röd och blå papp. Det ska föreställa en vallmo och pengarna går till the British Legion, som i sin tur stöttar krigsveteraner och deras familjer. Anledningen till att alla har det just nu, är att man högtidlighåller minnet av slutet av Första Världskriget den 11 nov 1918. Fast i det finns ju snarast något hoppfullt.
För bara några dagar sedan kom en asteroid nära jorden. En stor stenbumling kom till och med innanför månens bana. Hade den kommit närmare hade vi varit tvungna att skicka iväg Bruce Willis och ett gäng oljeborrare för att rädda jorden. Fast nu finns ju inga rymdskyttlar längre, så det kommer att bli svårt att ens göra filmer på temat. Det var bättre förr.
Några elever frågade om det var sant att jorden kommer att gå under nästa år, för det hade de sett i någon film som presenterade denna sanning, för det hade mayaindianerna förutsett för länge sedan. Nu lyckades inte mayaindianerna förutse sin egen kulturs undergång, så deras klärvojantiska förmåga kan kanske ifrågasättas.
Dagens ”the Guardian” lyckades däremot förutspå en hel del. Dels håller eurozonen på att förinta sig själv och i väntan på det minskar den ekonomiska aktiviteten, vilket skyndar på den ekonomiska domedagen. Som om inte detta var nog deprimerande, handlade nästa uppslag om den globala uppvärmningen och hur den accelererar på grund av att mänskligheten förbränner allt mer fossila bränslen.
Det behövs inga mystiker som spår i teblad för att förutse framtida kriser och kollapser. Efter långa studier i historia - en ibland nog så deprimerande historia - så verkar den bestå mest av en kombination av girighet och klantighet. Vi ska nog kunna göra några stora tabbar igen.
När sådana tankar drabbar mig tar jag gärna en promenad. Den mörka novembernatten är som en varm filt mot de svartaste tankarna och går man norrut på den udde som Kew ligger på kommer man snart ner till Kew Green. Varje brittisk stadsdel med självaktning har en plan gräsmatta i mitten, så även Kew. Alldeles norr om denna Green ligger något fantastiskt söta hus, alldeles vid Themsens strand. Annars bildar radhusförorterna här gärna studier i monotoni, men just här finns fantasi och rikedom. Allt är också så där nätt, nästan som stora dockhus.
Då känns det som om människan kan tillverka något bra och vackert. Allt känns bättre. Vi kan göra sånt här.
Fast när världshaven stigit 7 meter kommer vi förstås att behöva dykardräkter för att se dem. Äsch. Alltid är det nåt.
Faktum är att jag är lite besviken över att det inte kommit någon domedagsprofet som deklarerat att jorden kommer att gå under imorgon. I somras pratades det en hel del om en pastor i USA som visste när jorden kommer att gå under. Datumet kom och gick lika odramatiskt som nyåret 2000. Just det nyåret kommer jag väl ihåg, då det var den kallaste natten under hela den vintern. Det var minus 15 och jag stod utomhus på Skansen i väldigt många timmar. Ändå gick inte jorden under.
När Jehovas vittnen drog igång skulle jordens undergång enligt sekten komma 1914. Och visst drabbades världen av det största kriget någonsin, men på något sätt levde jorden vidare.
Här i Britannien går nästan alla runt med en pappersblomma av röd och blå papp. Det ska föreställa en vallmo och pengarna går till the British Legion, som i sin tur stöttar krigsveteraner och deras familjer. Anledningen till att alla har det just nu, är att man högtidlighåller minnet av slutet av Första Världskriget den 11 nov 1918. Fast i det finns ju snarast något hoppfullt.
För bara några dagar sedan kom en asteroid nära jorden. En stor stenbumling kom till och med innanför månens bana. Hade den kommit närmare hade vi varit tvungna att skicka iväg Bruce Willis och ett gäng oljeborrare för att rädda jorden. Fast nu finns ju inga rymdskyttlar längre, så det kommer att bli svårt att ens göra filmer på temat. Det var bättre förr.
Några elever frågade om det var sant att jorden kommer att gå under nästa år, för det hade de sett i någon film som presenterade denna sanning, för det hade mayaindianerna förutsett för länge sedan. Nu lyckades inte mayaindianerna förutse sin egen kulturs undergång, så deras klärvojantiska förmåga kan kanske ifrågasättas.
Dagens ”the Guardian” lyckades däremot förutspå en hel del. Dels håller eurozonen på att förinta sig själv och i väntan på det minskar den ekonomiska aktiviteten, vilket skyndar på den ekonomiska domedagen. Som om inte detta var nog deprimerande, handlade nästa uppslag om den globala uppvärmningen och hur den accelererar på grund av att mänskligheten förbränner allt mer fossila bränslen.
Det behövs inga mystiker som spår i teblad för att förutse framtida kriser och kollapser. Efter långa studier i historia - en ibland nog så deprimerande historia - så verkar den bestå mest av en kombination av girighet och klantighet. Vi ska nog kunna göra några stora tabbar igen.
När sådana tankar drabbar mig tar jag gärna en promenad. Den mörka novembernatten är som en varm filt mot de svartaste tankarna och går man norrut på den udde som Kew ligger på kommer man snart ner till Kew Green. Varje brittisk stadsdel med självaktning har en plan gräsmatta i mitten, så även Kew. Alldeles norr om denna Green ligger något fantastiskt söta hus, alldeles vid Themsens strand. Annars bildar radhusförorterna här gärna studier i monotoni, men just här finns fantasi och rikedom. Allt är också så där nätt, nästan som stora dockhus.
Då känns det som om människan kan tillverka något bra och vackert. Allt känns bättre. Vi kan göra sånt här.
Fast när världshaven stigit 7 meter kommer vi förstås att behöva dykardräkter för att se dem. Äsch. Alltid är det nåt.
lördag 5 november 2011
äntligen
Att bara lägga sig ner på sängen utan en deadline. Att bara ta det lugnt.
Den trogne läsaren av denna blogg vet om att det inte varit så många inlägg på sistone. Framför allt har detta berott på en fullbokad kalender. Om det inte har varit mycket på jobbet, så har kören presenterat ett digert program med mängder av konserter och repetitioner. Och ännu fler repetitioner. Och kanske en extra kvällsrepetition.
Ligga på sängen. Utan något som behöver göras.
När det då inte varit kör, så finns ju mitt lilla amatörteatersällskap, the Q2-players. I vår julpjäs, en scenbearbetning av Grahames ”Wind In the Willows” så har jag ingen stor roll. Jag spelar häst (igen, så var det även i Jane Eyre i våras), men denna gång är hästen mer av en klagande misantropisk karaktär, något som faller sig märkligt lätt för denne man i sina bästa år. Men även detta måste ju göras. Rader ska läras. Scenerier ska kommas ihåg.
Alldeles stilla. Ute på Sandycombe Road hörs enstaka bilar.
Ständigt detta görande. Man kan fundera på varför man håller på. Hur många konserter har jag sjungit? Hur många föreställningar av diverse teaterproduktioner. Och så denna blogg. Skriva. Skriva. Skriva. Mer. Mer. Mer…
I luften rör sig en enstaka dammtuss. Annars inget.
Delar av buddhismen handlar om detta. Detta futila strävande efter mer och mer och ett mål som bara flyttar sig längre och längre bort. Varför?
Ute på Sandycombe Road låter bilarna faktiskt väldigt mycket, men inne hos mig… så börjar det bli… ganska tråkigt…
Helt utan fotnoter kommer jag ihåg en forskarrapport som menade, att människan var som lyckligast ca 50 000 år sedan. Man jagade och samlade kanske 2 timmar per dag. Resten av tiden tog man det lugnt. Då man inte kunde bära med sig för mycket, så ägnades resten av tiden åt att… inte göra så mycket alls.
Och jag försöker. Faktiskt försöker jag. Men att bara ligga här? Där ute finns det ju så mycket som händer. På Royal Academy finns en utställning med/om Degas. British Museum är ju bara tittat på som hastigast. Och så finns ju alltid min trogna Kawasaki, som i och för sig vantrivs i trafiken (någon dag - inte långt bort nu - kommer jag att blogga om den rusningstrafik som plågar London i princip alla timmar på dygnet).
Buddhismen har fel. Det är möjligt att allt detta görande bara är futilt, men det är väldigt mycket roligare än ickegörandet. Det kanske inte finns någon ”mening” med att känna farten när man lägger ner mc:n i en kurva, men det känns väldigt bra. Just då. Det räcker.
Happ. Då ska vi se. Vad händer nu?
Den trogne läsaren av denna blogg vet om att det inte varit så många inlägg på sistone. Framför allt har detta berott på en fullbokad kalender. Om det inte har varit mycket på jobbet, så har kören presenterat ett digert program med mängder av konserter och repetitioner. Och ännu fler repetitioner. Och kanske en extra kvällsrepetition.
Ligga på sängen. Utan något som behöver göras.
När det då inte varit kör, så finns ju mitt lilla amatörteatersällskap, the Q2-players. I vår julpjäs, en scenbearbetning av Grahames ”Wind In the Willows” så har jag ingen stor roll. Jag spelar häst (igen, så var det även i Jane Eyre i våras), men denna gång är hästen mer av en klagande misantropisk karaktär, något som faller sig märkligt lätt för denne man i sina bästa år. Men även detta måste ju göras. Rader ska läras. Scenerier ska kommas ihåg.
Alldeles stilla. Ute på Sandycombe Road hörs enstaka bilar.
Ständigt detta görande. Man kan fundera på varför man håller på. Hur många konserter har jag sjungit? Hur många föreställningar av diverse teaterproduktioner. Och så denna blogg. Skriva. Skriva. Skriva. Mer. Mer. Mer…
I luften rör sig en enstaka dammtuss. Annars inget.
Delar av buddhismen handlar om detta. Detta futila strävande efter mer och mer och ett mål som bara flyttar sig längre och längre bort. Varför?
Ute på Sandycombe Road låter bilarna faktiskt väldigt mycket, men inne hos mig… så börjar det bli… ganska tråkigt…
Helt utan fotnoter kommer jag ihåg en forskarrapport som menade, att människan var som lyckligast ca 50 000 år sedan. Man jagade och samlade kanske 2 timmar per dag. Resten av tiden tog man det lugnt. Då man inte kunde bära med sig för mycket, så ägnades resten av tiden åt att… inte göra så mycket alls.
Och jag försöker. Faktiskt försöker jag. Men att bara ligga här? Där ute finns det ju så mycket som händer. På Royal Academy finns en utställning med/om Degas. British Museum är ju bara tittat på som hastigast. Och så finns ju alltid min trogna Kawasaki, som i och för sig vantrivs i trafiken (någon dag - inte långt bort nu - kommer jag att blogga om den rusningstrafik som plågar London i princip alla timmar på dygnet).
Buddhismen har fel. Det är möjligt att allt detta görande bara är futilt, men det är väldigt mycket roligare än ickegörandet. Det kanske inte finns någon ”mening” med att känna farten när man lägger ner mc:n i en kurva, men det känns väldigt bra. Just då. Det räcker.
Happ. Då ska vi se. Vad händer nu?
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)