komplimang

Det går inte att bygga sitt liv på komplimanger.

Jag har hållit på en hel del med teater och det är bara alltför lätt att börja spela för publiken. Som medskådespelare märks det direkt. Någon man spelar med börjar ta ut replikerna ordentligt. Istället för att säga replikerna så det passar spelet, säger man replikerna så att man får publiken att reagera. De skrattade på det här stället förra gången. De reagerade förra gången på det där stället, men de gör inte det den här gången. Om jag tar i lite mer...

Det behöver inte vara medvetet, men också jag själv har gått i fällan. Legat på en paus något längre... Stirrat "svårmodigt" mot en svart punkt långt borta, men inget händer. Dagens publik var inte likadan som gårdagens. För att få skådespelet att fungera kan man inte bygga på den omedelbara responsen. Det måste finnas en inre kraft i skådespelet - en tro på mening med det man gör - annars blir man snart som de politiker som försöker leda människor, inte mot det som är bra, utan mot det som är lätt i det korta perspektivet.

Samtidigt...

Anta att man var skådespelare/sångare/författare utan att aldrig få komplimanger. Att bara skriva ut i ett svart hål av ingenting. Att avsluta en pjäs helt utan applåder.

Det finns sådana bara-för-konsten-konstnärer och bland konstnärer finns det ofta något fint i att söka efter detta. Man ska inte framföra för publiken, utan bara följa den inre drivkraften som skapar. Författare som bara skriver för byrålådan. Skådespelare som åker ut i skogen, sitter i en lada och lever sitt liv för konsten - utan publik.

Själv har jag fått svårare och svårare för den inställningen. Inte så att publiken måste tycka om allt jag gör, men om den inte berör? Om den inte tillför något, inte bara till mig, utan även till den som tittar på? Varför då göra det?

Komplimanger...

Ligger det något insmilande i ordet? Något falskt och oäkta? En person som säger något för att få något i gengäld?

Men en värld utan komplimanger är som en värld utan beröring. Man må tro att "ensam är stark", men jag är inte någon öde-ö-människa. "No man is an island"!

Varför då detta filosoferande över komplimanger?

I mitt jobb (jag är lärare) kan man inte bygga sin existens på komplimanger. Man får inte applåder efter varje lektion (märkligt...;) och man får ofta ta konflikter med elever som kommer för sent, inte är intresserade, stör lektionerna etc.

Men idag fick jag en komplimang. En elev - helt utan anmodan - sade något väldigt snällt till mig: "All min kärlek", sade hon. Jag tänkte svara "detsamma", men kom på att jag som medelålders man kanske ska vakta mina ord, utan frågade vad jag hade gjort. Därefter sade hon att det var för att jag hittade på så intressanta saker i fysikämnet...

Jag vet vad ni tänker. Hon är säkert intresserad av höga betyg (mycket möjligt), eller så är hon lite förälskad (inte lika troligt), men det struntar jag i. Efter komplimangen har jag svävat på små moln. När jag stött på människor i tunnelbanan har jag bara lett mot deras sura anletsdrag, ryggen har rätats ut och i mitt inre känner jag mig som en visslande Anderssonskans Kalle, med händerna i byxfickorna och kepsen långt bak i nacken.

Jag vet. Imorgon är en annan dag. Kanske hade hon allsköns motiv till det hon sade. Och nej, man kan inte bygga sitt liv på komplimanger.

Men ett liv utan...?