hyperrealism

Nej, Det är inte ett ord jag hittat på. Det är en konstinriktning som finns just nu där man gör målningar som är som fotografier. Oftast riktigt stora fotografier.

Första gången jag träffade på detta var i San Francisco. På Moderna museet där hängde en målning av en kvinna som läser tidningen. Hon har håret bundet bak i en hästsvans och ljuset faller på hennes nacke. Vid första anblicken ser det ut som ett foto, men tittar man efter ser man att det är en tavla. Och som det kan bli med bra konst blev jag stående och bara tittade i flera minuter. I museishopen inhandlades ett vykort av målningen som hamnade på kylskåpet hemma.

På National Gallery i London har de haft två tillfälliga utställningar i ett litet rum alldeles till vänster när man kommer upp för trappan. Den första bestod av tre stora målningar med stadsmotiv från London och USA. Den andra hänger där just nu (fram till 23 januari)

Det är tre stora bilder av städer, Zürich, Liverpool och London. Zürich och Liverpool är färdiga tavlor, medan konstnären arbetar med den tredje, över London.

Han använder en otroligt komplicerad teknik med sprutfärg och mallar. Varje liten detalj som ska få en egen färg får en egen mall och detaljerna är otroligt små. Tavlan över Liverpool tog tre år för konstnären att göra klart tillsammans med sina 5 medhjälpare.

Och resultatet är som ett stort fotografi...

Ändå står jag där och tittar. Det finns något hos tavlan som drar på ett annat sätt än vad ett foto kan, på samma sätt som kvinnan som läser tidningen fångade mig i San Francisco för fyra år sedan. Jag hittar däremot inte ord för vad det är. Istället står jag bara där och tittar.

Det är kanske det bra konst verkligen är, man blir bara stående och tittar, utan ord som förklarar varför.

PS. Nej, jag kommer inte ihåg konstnärernas namn, men är ni i London före 23 januari - gå och se. DS.
PPS. God Jul DDS.

invandrare vet bäst

I London finns det fortfarande barberare. Frisörer som egentligen bara kan klippa en typ av frisyr och som det inte går att boka tid hos. Jag anar att det är ett åldertecken när man tycker att en sådan institution är något bra och praktiskt och inte något arkaiskt och dödsdömt.

Efter att den bristfälliga snöröjningen på Heathrow lämnat mig ensam och övergiven över julen gick jag planlöst omkring i Kews centrum. Då centrumet är väldigt litet gick detta fort. Därefter köpte jag the Guardian, satt på ett kafé och läste varenda artikel. Efter en timme hade även detta skett. Vad nu? I ett skyltfönster såg jag en reflektion av mig själv. Det kanske skulle vara dags att klippa sig.

Utanför barberare finns en polkagrisrandig rödvit spiral som ska snurra, men som i denna kyla (0°C) stod still. Jag öppnade och det satt ingen i kö. I stolen satt dock en engelsman som var halvklippt. Jag frågade om jag var nästa person och satte mig efter ett jakande svar på en bänk och bläddrade i en kvarglömd Times. Både the Guardian (liberal) och The Times (konservativ) ägnade spaltmeter åt den senaste politiska skandalen - en minister (lib.dem.) som uttalat sig nedsättande om premiärministern (kons). Det andra man skrev om var vädret. Hur kallt det varit och hur kallt det skulle fortsätta att vara.

I barberstolen pratade kunden och barberaren om samma saker. De kom överens om att det vore bra om det blev varmare nu.

Sedan blev det min tur. Jag berättade hur jag ville ha det - kort - och därefter började vi småprata om vädret. Och sedan pratade vi om engelsmän och vädret. Min barberare kommer nämligen från Bialystok, Polen, alldeles på gränsen till Vitryssland. Där kan det snöa ganska mycket. Själv kommer jag från Stockholm och även om en del vintrar varit lite mesiga, så är jag inte främmande för lite snö.

I London däremot stänger flygplatsen pga 10 cm snö. Därefter fortsätter den att ha nedsatt trafik i en vecka… Vad i he….

Nu är det så att jag alltid haft svårt med människor som flyttar till ett annat ställe, för att därefter ägna tid och kraft åt att kritisera stället. En gång hamnade jag på en balkong i Kairo där två tyskar ägnade kvällen åt att prata ”trash” om staden, befolkningen, trafiken etc. Om det nu är så… Åk hem! har jag alltid tänkt.

Och så satt vi där. Två invandrare som pratade om hur klantiga engelsmän är när det gäller lite snö. Jag borde med andra ord lyda mitt eget råd och åka hem (där det är minus 20).

Å andra sidan kanske man inte måste tycka om precis allt i sitt nya hemland. Man kanske t o m skulle kunna tänka sig att ge infödingarna ett välmenande råd eller två när det gäller snöhantering.

Dessutom kan jag inte åka hem. Flyget fungerar inte…

severe weather conditions

Sometimes the human being is just a fragile and frightened animal in the cruel hands of Mother Nature. The draughts of sub-Saharan countries comes to mind, but also victims of hurricanes in the Caribbean. Those are the times when it is better to huddle down behind a rock, not trying go about one's business as if nothing had happened.

Now. What actually IS "severe wether conditions" is of course something debatable. An Eskimo would not have the same preferences as a native African.

At Heathrow airport "Severe weather conditions" is snow and freezing conditions. Not half a meter of snow and two days of snowstorm. No - two days ago approximately 10-15 cm of snow fell, followed by subzero temperatures - not -20 or -30, no: -3... It wasn't until this morning some traffic started anew at the airport.

---

When I woke up this morning my flat was cold. I have, on occasion, been somewhat dismissive of the local art of engineering, so I wasn't too surprised. My flat has four windows but only one radiator so if it gets chilly outside... well...

But when stood up I realized it was colder than usually and I went to check my only radiator. Cold.

I have a heater/boiler but it is localized outside of my flat so I put on clothes and went to check. A big blue light that usually shines with a reassuring dimmed glow now blinked. Beside it a knob blinked red: "restart" it said.

Ok, I thought. I pressed the button. Nothing. I stood there and looked at the button for a while, but it wasn't interested in a staring contest. It just kept on blinking.

I tried again, this time I kept the button pressed firmly to the bottom for 10 seconds...

The heater started with a low humming noise and content I started to close the cupboards door where the heater/boiler is hidden. Then there was more sound, more like a rumble. Then the whole thing started to shake. There was cause for concern. My heater/boiler works on gas. In my mind flashed stories bye of gas-explosions in the wake of the San Francisco earth-quake of 1905. More buildings were destroyed by the ensuing fires than by the actual quake...

Then the rumbling and the shaking stopped. Again there was a red blinking knob saying "restart"

Hmmm...

An assortment of mails and phone-calls later John arrived. John had built the heating-system four months earlier. He pressed the button, listened to the rumble, made a phone-call and disappeared out into the back-yard. After two minutes he was back and pressed "restart". No rumble. No shaking. Just a hum accompanied by a blue glow.

Of course I was to blame. A lot of people in Britain only use their heater a couple of hours a day to save money. This is one of the reasons pipes freeze here in wintertime. Being an engineer I understood this and kept my heating on, albeit not at its maximum. I thought I was doing the right thing.

However. Whenever I burn my heater/boiler there is condense-water. The more you use it the more condense. But where does this water go? To an internal sewage? No. The condensed water is led through a small pipe under the tiles of my bathroom. The pipe continues through the outside brick wall and continues down for 2 meters. Outside. The plastic tube has diameter of roughly 3 cm. Again - to emphasize - outside. If (=when) it freezes, pressure builds in the heater and... Well you know the rest. To "fix" this John disjointed the pipe at a "knee" just where the pipe went outside. I now know where it is.

So. In short. When it is cold you shouldn't use your heater. John emphasized that I should NOT leave the heating on when I returned to Scandinavia for the Holidays.

---

At Heathrow's webpage you can read a lot about the severe weather conditions. Apparently some flights are operating but...: "It is snowing and conditions are freezing"

My flight is tomorrow. If weather continues to be this severe I might have to stay in London this Christmas.

Having written this blog in a café in Kingston I walk outside. It's ca -1 and a few flakes of snow dance in the air. Hopefully there is a bus. Otherwise it will be a nice but long walk by the Thames. I will think long and hard on what is relative in man's perception of nature.

I may even have to think severely.

(today in English for my non-Swedish friends. Hugs. You know who you are)

snö

"Holiday" heter en rom-com som kom för några år sedan, som nog inte blev en lika stor succé som producenterna ville. I filmen byter Kate Winslet och Cameron Diaz jular med varandra. Kate åker från en liten "cottage" i England till Camerons villa i Los Angeles och tvärtom. Naturligtvis blir det både kulturkrockar och kärlek i den nya miljön.

Varför filmen inte slog kan man fundera på. Kanske beror det på att Kate Winslet skulle föreställa den fula ankungen av de två och man kan tänka ut mängder av adjektiv på fröken Winslet, men ful...?

Det kan också bero på att filmens manusförfattare tagit sig väl stora friheter med klimatet. Det är möjligt att det är varmt i Los Angeles på julafton, men England är inte inbäddat i de snödrivor som finns i filmen. En engelsk jul är mörk, regnig och...mörk. Så är det alltid.

Det vill säga så har det alltid varit - tills i år.

Precis som i Sverige har november och december varit kalla, men tills igår låg ingen snö kvar på marken. Det kom inga stora mängder igår, men trots detta gick ryktena bland min skolas elever - vem skulle klara av att ta sig hem till jul? Var Gatwick stängt? Kom några SAS-plan?

Då var det fortfarande fråga om små mängder. När jag drog upp rullgardinen i morse snöade det ymnigt och på marken finns i skrivande stund ca 1 dm snö alltmedan det bara faller mer. Några plogbilar finns inte, men några lastbilar försöker sprida salt, medan bilarna halkar omkring på sommardäck.

Flygplatserna är stängda, i alla fall flyger inte British Airways. Ryktet säger att det finns en snöplog på alla Londons flygplatser. Vad man nu ska använda EN snöplog till.

Utanför mitt fönster, på Sandycombe Road, bäddas Kew in i ett vackert vitt vadd och på samma sätt som när jag var liten, letar sig ett leende in i mina mungipor. Plötsligt ser det lika juligt ut som i "Holiday". Det kanske är så att jag inte lyckas ta mig till Stockholm (mitt flyg ska åka på tisdag), men just idag gör inte det någonting. Man kan koka sig en kanna te, läsa en bok och lyssna på CD-revyn över P2:s internettjänst.

Och njuta av skådespelet utanför.

minimalist

Jag har en hyfsat stor garderob. Det finns några kavajer, byxor, mängder med långärmade t-skjortor, en hög med kortärmade dito och skor så att jag inte kan ha alla framme.

Hela denna garderob ligger emellertid nedpackad i några stora lådor i ett skjul i sydvästra Stockholm. Till London följde bara det med som fick plats i en stor röd resväska, samt en liten ryggsäck. Är det ett tecken på ålder, att det kändes skönt att leva utan en massa prylar? Att vara bara med det man behöver - att ”resa med lätt ryggsäck”?

Det ÄR skönt att inte ha så många saker. Det är också ganska opraktiskt. Jag skulle sätta upp en ögla högt upp på väggen, men hade jag en skruvmejsel? Hade jag ens en stol att ställa mig på? Det ÄR skönt utan, men man kanske skulle ha lite mer prylar?

Min minimala lägenhet har en lång köksvägg med fem stycken överskåp, men de tallrikar och glas jag har får rum i ett. Vad göra med de andra? Det är praktiskt med extra madrasser för extra gäster, men det får inte plats någon bäddsoffa. Lösningen heter ”compact living”:

Överskåpen innehåller från vänster: 1) Diverse verktyg, plastpåsar, samt tvättmedel. 2) Böcker (märkligt, jag inte hålla fingrarna i styr när jag kommer in i en boklåda). 3) Tallrikar, glas, muggar (ja, även kökssakerna får plats). 4) Saker i A4-storlek, dvs noter och räkningspärmen, samt 5) Kalsonger, strumpor etc (en smula oortodoxt kanske - att ha dessa i köket, men, men…)

Mitt emot köket finns burspråket. Här ligger två madrasser på golvet och några kuddar bildar ”soffrygg” mot burspråksväggen. Jag tänkte mig någon slags homage till studentboende i Berkley på 70-talet, men jag har svårt att formulera vad det egentligen skulle betyda - mer än att det finns affischer på väggarna och att man sitter på golvet.

Men det är också brist på kläder, så varje söndag går tvättmaskinen. Allt torkar sedan på den lilla torkställningen, vilket förstås orsakar fönstren att imma igen. Problem uppstår emellertid mest när det hänt något på helgen så att det inte har tvättats. Plötsligt tar alla rena kläder slut.

Därför sitter jag en enkel torsdag, bloggar lite och väntar på att tvättmaskinen ska bli klar, samt hoppas att åtminstone ett par kalsonger ska torka till i morgon - det vore praktiskt…

in the pursuit of happiness

Vad är lycka? Och behövs den?

Man kan verkligen fundera på om det är vettigt att söka efter lycka. Är det inte så att vi alla ska dö en gång. Att den döden troligen kommer att vara smärtsam. Att livet är meningslöst. Att man istället för att söka efter lycka borde acceptera den buddistiska insikten om livets lidande och genom detta accepterande nå harmoni. Fast då är man ju lycklig igen. Och så är vi där på jakt efter denna lycka - igen.

Jag har haft ett kluvet förhållande till sökandet efter lycka. Är inte sökandet efter den något som bara berikar författare av "lycko-böcker" och är en flykt från att ta tag även med de svårare delarna av livet. Döden, kärleken och allt det där som inte gör en lycklig. Jag erkänner - denna filosofi har fått sitt bränsle från ett antal olyckliga kärlekar och fyllts på av besök hos etablissement med ölkranar.

Ändå lever man vidare och som läsare av denna blogg känner till, så är jag både fåfäng och svag för komplimanger. Kanske är det så att det är dags att se dessa karaktärsdrag, inte som svagheter utom som styrkor. Idag blev jag nämligen lycklig. Jag vet numera vad lycka är och kanske är det typiskt att det kommer både när man som mest förväntar det och ändå helt oförberett.

För ca ett år sedan öppnade jag munnen på ett möte. Som en kalendervisdom så sant uttryckte det: "Det sämsta med goda idéer är att de snart urartar i hårt arbete". Så även denna gång. Min idé handlade om ett pjäsförslag till Estniska Skolans traditionella julpjäs och innan jag fattat vad jag gett mig in på, satt jag där och slet med synopsis, dialog och sångtexter - i år skulle det nämligen bli musikal (vilket inte var min idé utan någon annans som nog fick ännu mer arbete...)

Sommaren kom och jag fick ett nytt jobb, men under några dagar i juli blev ett manus klart för Est Side Story, en helt ny musikal (förutom att jag snott storyn från Leonard Bernstein, som snott den från Shakespeare, som snott den från...kanske livet). Sedan hände annat i mitt liv, manuset togs om hand av andra, men plötsligt hade dagen kommit för att allt skulle framföras och jag hade flugit in till Stockholm och min gamla skola för att titta på det som gjorts.

Jag var en smula osäker inför vad som skulle komma. Skulle jag träffa en massa elever som tyckte att jag var en förrädare som bytt skola. Dessutom var pjäsen allvarligare än vad som gjorts förut.  Var det också möjligen så att pjäsen helt enkelt inte var bra. Att den, på nutidssvenska, "sög".

Jag ska inte gå in i detalj på allt som följde denna vintriga dag, utan istället gå rakt på rödbetan - detta är receptet på lycka:

Skriv en musikal, åk någon annanstans så att andra får göra slitgörat, flyg in och möt elever som är glada för att få framföra din pjäs, träffa kompositörerna som är förväntansfulla, känn nervositet när lyset släcks, njut av att en massa unga människor framför ord som man suttit och hittat på framför en dataskärm ett halvår tidigare, märk att passager man varit tveksam för fungerar, lyssna till applåderna när allt är klart och ta emot kramar av alla de som... nej faktiskt alla. Gör allt detta och du kommer att vara lycklig.

Jag inser att just denna form av lycka kan vara en smula, vad är ordet jag letar efter... - smalt. Så må det vara, men jag garanterar framgång. Gör allt detta och du kommer att vara lycklig. Väldigt lycklig.

komplimang

Det går inte att bygga sitt liv på komplimanger.

Jag har hållit på en hel del med teater och det är bara alltför lätt att börja spela för publiken. Som medskådespelare märks det direkt. Någon man spelar med börjar ta ut replikerna ordentligt. Istället för att säga replikerna så det passar spelet, säger man replikerna så att man får publiken att reagera. De skrattade på det här stället förra gången. De reagerade förra gången på det där stället, men de gör inte det den här gången. Om jag tar i lite mer...

Det behöver inte vara medvetet, men också jag själv har gått i fällan. Legat på en paus något längre... Stirrat "svårmodigt" mot en svart punkt långt borta, men inget händer. Dagens publik var inte likadan som gårdagens. För att få skådespelet att fungera kan man inte bygga på den omedelbara responsen. Det måste finnas en inre kraft i skådespelet - en tro på mening med det man gör - annars blir man snart som de politiker som försöker leda människor, inte mot det som är bra, utan mot det som är lätt i det korta perspektivet.

Samtidigt...

Anta att man var skådespelare/sångare/författare utan att aldrig få komplimanger. Att bara skriva ut i ett svart hål av ingenting. Att avsluta en pjäs helt utan applåder.

Det finns sådana bara-för-konsten-konstnärer och bland konstnärer finns det ofta något fint i att söka efter detta. Man ska inte framföra för publiken, utan bara följa den inre drivkraften som skapar. Författare som bara skriver för byrålådan. Skådespelare som åker ut i skogen, sitter i en lada och lever sitt liv för konsten - utan publik.

Själv har jag fått svårare och svårare för den inställningen. Inte så att publiken måste tycka om allt jag gör, men om den inte berör? Om den inte tillför något, inte bara till mig, utan även till den som tittar på? Varför då göra det?

Komplimanger...

Ligger det något insmilande i ordet? Något falskt och oäkta? En person som säger något för att få något i gengäld?

Men en värld utan komplimanger är som en värld utan beröring. Man må tro att "ensam är stark", men jag är inte någon öde-ö-människa. "No man is an island"!

Varför då detta filosoferande över komplimanger?

I mitt jobb (jag är lärare) kan man inte bygga sin existens på komplimanger. Man får inte applåder efter varje lektion (märkligt...;) och man får ofta ta konflikter med elever som kommer för sent, inte är intresserade, stör lektionerna etc.

Men idag fick jag en komplimang. En elev - helt utan anmodan - sade något väldigt snällt till mig: "All min kärlek", sade hon. Jag tänkte svara "detsamma", men kom på att jag som medelålders man kanske ska vakta mina ord, utan frågade vad jag hade gjort. Därefter sade hon att det var för att jag hittade på så intressanta saker i fysikämnet...

Jag vet vad ni tänker. Hon är säkert intresserad av höga betyg (mycket möjligt), eller så är hon lite förälskad (inte lika troligt), men det struntar jag i. Efter komplimangen har jag svävat på små moln. När jag stött på människor i tunnelbanan har jag bara lett mot deras sura anletsdrag, ryggen har rätats ut och i mitt inre känner jag mig som en visslande Anderssonskans Kalle, med händerna i byxfickorna och kepsen långt bak i nacken.

Jag vet. Imorgon är en annan dag. Kanske hade hon allsköns motiv till det hon sade. Och nej, man kan inte bygga sitt liv på komplimanger.

Men ett liv utan...?