städning

Det är dagen efter. Dagen efter Sveriges andra raka förlust i EM och dagen efter skolavslutning på min skola. Idag - en lördag - var vi inkallade till städning, men vid tvåtiden var det slut. Min tid vid Svenska Skolan i London hade kommit till sitt slut. Det var bara att åka hem.

Fast det är ju inte riktigt sant. Det finns en lägenhet kvar också. Den ska också städas.

Den vita munkcellen har alltid utövat en lockelse på mig. Inga saker, bara böcker och filosoferande. I stockholm hade jag ett hus med massor med saker. Behövs alltihopa? Skulle jag inte klara mig med mindre? Vore inte livet bättre med mindre… ”stuff”?

Så jag skaffade få saker. Nästan inga möbler. Några fotografier på väggarna. Några enkla madrasser med kuddar så det gick att sitta mot några väggar i ett burspråk. Bökerna fanns i ett köksskåp. En avhäktad garderobsdörr bildade en enkel rumsavdelare. Enkelt.

Några svenska vänner på besök tyckte det var alldeles för spartanskt. Några brittiska kallde det för en ”shag pad”, något jag inte tänker översätta.

Det borde med andra ord vara en smal sak att städa ur detta…

Jag hade knappt några böcker med mig - hur har de lyckats bli två hyllmeter? Jag har väldigt lite kläder, men i kören var jag ju tvungen att ha smoking - den är ju synd att kasta. Och det här täcket, den där kudden, vad ska jag göra med dem?

Att välja är att avstå, sade en god vän någon gång och de senaste dagerna har jag ägnat mig just åt att avstå. Allt ska bort och trots att jag verkligen försöker, står jag där med en fylld ryggsäck, två gigantiska resväskor och golvet är fortfarande fyllt med… ”stuff”.

Det är ju trevligt med saker. Det ÄR trevligt med bil, motorcyckel, båt, hus, fritidshus etc, men varje liten sak är ytterligare en sak som behöver underhållas, det kan vara service på bilen, bläckpatroner som tar slut, eller slip av trädetaljer på båten. Allt tar tid. Allt tar bort ytterligare en bit av friheten.

Jag tar en paus från städandet och tittar på lite fotboll på en pub. Tjeckien vinner över Polen och Grekland har på något sätt lyckats besegra Ryssland. Samtidigt inser jag att jag måste kasta mer, eller börja ordna med större transport till Sverige. Jag har alltid haft svårt att kasta böcker… Vad göra?

germanen

Jag vill gärna se mig själv som en enkel själ som bohemiskt tillbakalutad betraktar världen liggandes i en livets hängmatta med en tupplur på lut… Min far - salig i åminnelse - började gärna sina vistelser på vårt sommarställe med att ta av sig skor och strumpor och lägga sig ner för en siesta.

Men är jag sådan? Efter två år i London har jag upptäckt drag i mitt inre som jag är betydligt mer... och jag vet att denna benämning är en smula generalistisk och etniserande, men ändå: germanska.

Om jag åker in till Londons centrum från den charmanta förstaden Kew, så innebär det att man åker på en tunnelbanelinje som heter District Line. Fast ”åker” är kanske inte rätt ord. ”Vistas på ” passar bättre, för District Line präglas av täta stopp för stationer (måste Chiswick verkligen ha tre stationer precis efter varandra?). Täta stopp sker också för växlingar. Fler stopp sker för att - ja, flera stopp vet jag inte vad de beror på, men de sker inte desto mindre. Ibland är det stopp för att ”vänta in tidtabellen”. Och när tåget till slut rör sig så skakar och rister det. Någon gång kommer vi kanske upp i 50 km/h, men det är sällan. Från Kew till Piccadilly Circus är det enligt Google 13 km, det vill säga ungefär lika mycket som från mitt svenska hem i Bredäng, Stockholm till den centrala staden, men i Stockholm tar färden maximalt 20 minuter. Här tar den minst 40…

Arbetsplatsen där jag spenderat stor tid de senaste 2 åren ser ut som Hogwarts-light. Tinnar och torn från 1840-talet. Ett gammalt metodistkonvent för missionärer i en park med exotiska träd som missionärerna tagit med sig hem från Afrika och Indien. Men kommer man in präglas inredningen av spånplattor, dörrar som gnisslar (då de har ett sinnrikt, men känsligt, självstängningssystem som är inbyggt i själva karmen. Fungerar ibland - faktiskt) Och denna ständiga heltäckningsmatta i kombination med att man inte tar av sig skorna när man kommer hem till andra. ”Dingy” är ett engelskt ord som fångar en hel del av byggnads- och heminredningskulturen här.

Och så dessa fönster. Till slut förstod jag hur jag kunde tvätta yttersidan. För den yttre rutan får man hänga ut utanför huset i en hand och tvätta med den andra. Då kanske man klarar det (jag har långt mellan fingerspetsarna och klarade det precis). Den inre yttersidan kan man klara om man klättrar upp på fönsterbrädan och tvättar övre delen av rutan genom den springa som uppstår högst upp. Även här hjälper det om man är lång.

Jag vet. Dessa anmärkningar är småttiga. I livets stora vågskål borde ett och annat ingenjörsmässigt felsteg inte väga tungt. Det finns viktigare saker att fundera över. Jag är med i MSF:s (Läkare utan gränser) facebookgrupp och varje dag kommer nyheter om Riktiga problem.

Men jag är en dålig människa. Germanen i mig tar över. Jag kan inte hänge mig åt en inre siesta, medan tåget återigen står still / byggnaderna faller ihop (i huset mitt emot mitt växer ett litet träd i stuprännan - samtidigt kostar den lilla ettan innanför nästan 4 miljoner kronor) och det blåser in bredvid det fönster som ska föreställa vara stängt.

En svensk som varit här flera år kallade i ett mörkt ögonblick Britannien för världens rikaste u-land.

När man åker till andra länder får man se och uppleva många saker. Men det sker också en inre resa. Några upptäcker gud. Andra kan i harmoni och balans se på sig själva. I mitt fall har jag upptäckt en djup längtan efter svenska fönster med dubbla isolerglas…

Sådan är jag.

prostitution

I kväll var det dags för den sista konserten i Barbican. 

Kanske lite för ödesmättat. Det kommer ju att vara konserter i Barbican i morgon också. Och dagen därpå... Och... Men det var dags för MIN sista konsert. Final.

Det vore ju häftigt att sluta med något stort och mäktigt. Och det får jag. O Fortuna-kören i Carl Orffs Carmina Burana är bland det mäktigaste man kan sjunga i kör. Solisterna är också bra. Sopranen har höga lägen men tar det snyggt. Sopranen är faktiskt snygg hela hon. Barytonen sjunger om möjligt ännu snyggare. Sammet, svart sammet. Han är nog snygg han också. Kören sköter sig ganska städat. Vi har alltid kunnat sjunga starkt. 
 
Men vad hjälper det. 

 Min kör sjunger oftast med LSO, London Symphony Orchestra och det är en av världens bästa symfoniorkestrar. För en månad sedan såg och hörde jag 100-mannaorkestern andas som en person i Stravinskijs Eldfågeln. Helt fantastiskt.  Men kören är fristående från orkestern och måste ibland beblanda sig med andra orkestrar - för pengar. 

 Framför mig sitter inte LSO och spelar, utan en symfoniorkester från en obetydlig, men berömd, universitetsstad. Jag ska låta den vara anonym i detta sammanhang och kalla den Orkester O. 

Orkester O spelar inte som en person, utan som ca 100. Verket vi framför är kanske inte så svårt i själva tonerna, men byter taktart ofta. Orkester O byter också taktart - ibland... och inte alla samtidigt.

 Dirigent är P. I söndags, när vi framförde verket i den intet ont anande lilla staden Aylesbury, drev P fram sina skaror i ett furiöst tempo. Några hängde med. Andra inte.  När repetitionen  började idag skällde han sonika ut hela kören. På konserten efteråt missade han själv ett repristecken och hela stycket stod och vajade. När vi kom fram till slutet tänkte jag uppgivet - stackars publik. 

De svarade efter sista ackordet med att ge oss stående ovationer och tre inropningar... 

Av detta kan man dra flera hypotetiska slutsatser. Den första är att jag - som så ofta - saknar koll. Den andra är att jag förstörts för all framtid av att ha fått sjunga med LSO och inget kommer att vara lika bra. Förbittrad kommer jag stå gråhårig i någon kör och lida över att de som spelar är så usla. Mellan styckena kommer mina medkorister höra mig mumla.. "så där skulle aldrig Colin ha gjort", "när jag och Gergjev skapade tillsammans" och "Noseda, Avery Fischer Hall, var är ni..."

Den ena slutsatsen behöver inte utesluta den andra.

eurovision

Visst kan man se Eurovision Song Contest även i Britannien. Evenemanget direktsänds på BBC1 och i mina husorgan, The Guardian och The Observer var det en helsida igår och en helsida idag. Till det kan man lägga kommentatorn Simon Hoggart i gårdagens Guardian som hoppades att den 57e sångtävlingen också kunde bli den sista. ”Put a sock in this awful song contest” sade rubriken.

Och det allmänna intresset ligger ungefär på Simons nivå. Folk känner till att det händer och en del tittar på det, men Det Stora Intresset? Nej. Igår kväll följde jag Facebookuppdateringarna och bland mina svenska och estniska vänner var kommentarerna legio. Bland mina brittiska fanns ingen alls. Detta märks också hos tv-kommentatrorna. Ironier och sarkasmer är vanliga i detta land. När det gällde Ukrainas bidrag sade kommentatorn - Graham Norton - torrt: ” Her backing dancers are all young offenders. This is their punishment”.

Men idag är allt som vanligt igen och man kan gå tillbaka till att räkna ner inför OS. Man hoppas på brittiska medaljer och i tidningarna passerar den ene okände britten efter den andre förbi. Kanske rodd…? Eller sjukamp…?

Men Loreen har gjort intryck även här, även om ett väldigt litet sådant. Igår skrev The Guardian: ”Europe should be pacing nervously around Sweden, who have rewritten We Found Love by Rihanna. It’s huge, and it’s likely to win”.

Idag skrev The Observer: ”The Swedish Lady Gaga sang - and it was all over” Der fortsaätter med: ”Some of the votes were really honest here (dvs gentemot Loreen); it was indeed dancy-dancy”.

Det finns med andra ord skribenter som tvivlar på Loreens originalitet. Fy på dem, men då jag levat i detta landet har jag missat hela hajpen. Här har det inte funnits någon fleramånaders upptrappning med utslagningar. Har man velat följa den svenska uttagningen har man fått skaffa sig både bredband och intresse och sedan min granne stängt av sin öppna router (linksys - jag saknar dig), så har jag vare sig det ena eller det andra.

Det har nog varit en brittisk uttagning någonstans… Någon gång… Återigen något som inte märkts av i den vanliga brittiska vardagslunken.

Då båda mina tidningar är poltiskt korrekta, skriver de mer om bristen på politisk frihet i Azerbadjan och hur Baku rustats upp med 100 brittiska taxibilar, än om själva kvaliten på sångerna och tävlingen.

Och jag är rädd att jag smittats av detta ointresse. Det var först efter ett biobesök igår kväll som jag kom ihåg att det visst var något på gång. Utomhus vid en pub, alldeles vid Richmond Green, satt jag och två andra svenskar och tittade på Sveriges bidrag så som det såg ut över ett långsamt mobilt ”bredband”, Youtube och en väldigt liten bildruta.

Sverige vann. Eufori.

Sedan var det dags att gå hem.

PS. Den uppmärksamme läsaren kan/bör invända: Om han nu inte såg tävlingen - hur kan han då veta vad kommentatorn sade? 

Svaret?

Jag läste det i morse i tidningen... DS.

bristol

Efter ett och halvt år på ön mellan Atlanten och Nordsjön, har jag lyckats besöka en del av Britanniens städer. Nu är det så, att denna ö är mycket mer tätbebyggd än vad Sverige utanför Skåne är, så mängden städer jag inte varit i är mycket större. Det finns en större ort i varje liten skruttbygd i England och mitt i finns det en katedral som - nästan utan undantag - har sina rötter i 1100-talet, men som blev bombad under kriget.

Geografen i mig har sett en hel del postindustriella drag som är gemensamma för tätorterna. För det första så byggdes mycket av det som bombades sönder upp igen under 60-talet i en stil som här kallas ”brutalist”. Det finns en hel del naken betong i dessa städers hjärta. Det har i och för sig gett gatuartisten Banksy en hel del ytor av bemåla, men framför allt kan man se gäng av ungdomar i träningsbyxor och hoodies sitta och hänga runt dessa.

För det andra finns det inga industrier kvar. Nu är ju detta inget nytt för Britannien. Åker man till Borås, eller Norrköping, finns inte heller där textilindustrin kvar som en gång byggde upp dessa städer.

För det tredje har man de senaste 20 åren försökt bygga upp centrumen bland allt det som förut var industri- och hamnkvarter. Här finns nu universitet, muséer och chica kaféer som säljer konst.

Hur har detta lyckats?

Blandade resultat kan man säga. I Liverpool är många hus nya och mitt i staden finns gigantiska köpkvarter. I Manchester är många tegelmagasin kvar, men här blandas den nya och gamla arkitekturen med betongexempel från 60-talet.

Under veckoslutet förde min stolta springare (=motorcykel) mig till hamnstaden Bristol, cirka två timmar från London längs med M4:an. Även här finns samma spår från det förflutna: Bombade kyrkor, slott och andra byggnader som efter kriget antingen ersatts på 60-talet (inte så vackert), gjorts om till park (ok, men många lediga ungdomar hänger gärna i det som en gång var Bristols fästning), samt renoverats (ibland riktigt bra).

Nu har Bristol en del som talar för sig. Dels lät man redan 1807 bygga slussar på floden Avon, så att man slipper tidvattnet som i andra städer förfular flodbäddar två gånger per dygn (tänk London). Det är också en väldigt kuperad stad och när jag nu, mitt i skrivande stund tänker efter, så finns det få vackra städer som är platta. San Francisco är mer spännande än Linköping. I Bristol finns dessutom en fantastisk klyfta där floden (Avon, återigen) flyter genom på sin färd mot Atlanten. Högt ovanför finns en av världens första hängbroar, som faktiskt fortfarande ser imponerande ut ( till skillnad från Hammersmithbron i London, som mest ser tramsig ut, med en pyttesmal brobana, men gigantiska dekorativa lejon i grönt)

Uppe på klippan slingrar sig radhus och smala vägar och längre bort börjar ”de konstnärliga” kvarteren som man gärna hittar vid universitet och till skillnad från Stockholm, har högskolan här fått stanna kvar mitt i staden. Dessutom ska det vara ett väldigt bra universitet.

Och när jag sitter på en flodbåt slash pub och läppjar på en pint lokal bitter inser jag att jag fått en ny favorit när det gäller brittiska städer. Det här var ju ett vansinnigt trevligt ställe.

Så - som en liten turistinformation för Britannienresenärer: Stanna till i Bristol. Inte lika känt som Liverpool, Oxford, London och alla det andra, men… bättre.

g

Det var dags för det sista giget med London Symphony Orchestra, LSO. Eller det är förstås inte det sista giget. Kören har massor med konserter redan nu på sommaren och ska sjunga på OS-avslutningen. Eller var det någon OS-konsert? Eller…?

Nej, det var inte sista konserten för kören, men det var det för mig.

Och nu är det inte riktigt sant heller, för i helgen ska jag sjunga med en liten del av kören och så var det ju Orffs Carmina Burana i Oxford och…

Äsch. Varför händer alltid det här? Jag börjar med en semielegent inledningsmening, men sedan så snärjer jag in mig i delförklaringar och narrationen försvinner in i ett bokstavligt trassel av…

Vi börjar om:

Det var dags för sista giget med LSO och trots att jag sjungit med kören i nästan 2 år, så hade jag fortfarande inte sjungit med LSOs chefsdirigent, G. G, som åker runt hela världen. G, som spottar ur sig cd-skivor som en annan byter skjortor.

Det gick rykten om G i kören. Att han inte tyckte om körverk. Att han inte tyckte om kören. Att han hellre haft sina proffssångare från Petersburg. Att han aldrig repeterar. Att han är en diva.

G repeterar inte så mycket. Han tror på att musicera i stunden. Denna arbetsmetod använder han sig av över hela världen. Han låter andra repetera in allt och så flyger han in och gör konserten och får all ära. En konstnär. En diva.

Jag har lite svårt för divor (för nära mig själv? kanske…). Vad är det för sätt att bara göra glansgörat och låta andra ta hand om grovgörat. Kören pratde gärna varmt om andra dirgenter. Man kommer gärna ihåg N, som vi spelade in Brittens War Requiem med i höstas. Inspiration! Karisma! Dessutom trevlig.

G talar man inte lika väl om. Man är nervös för det blir så få repetitioner och aldrig med bara kören. Direkt med orkestern och sedan är det konsert. Till och med mycket nervöst.

Men i höstas råkade jag sitta bredvid en klarinettist i LSO på en bussfärd. Han berättade att många i orkestern också tyckte att G repeterade för lite. Hur kan orkestern utvecklas då? Men sedan kontrade han med: ”But to me, he’s just such a great musician.”

I tisdags var det konsert i The Barbican av ”Oidipus Rex” av Stravinskij. Det är stort verk med en jätteorkester, fem solister och manskör. En dyster histria om mannen som mördade sin far och gifte sig med sin mor. När han inser vad som hänt petar han ut sina ögon och befolkningen jagar ut honom ur staden, Thebe. En munter historia med andra ord.

Första gången vi sjöng med G var 24 timmar tidigare. Han sade nästan ingenting till kören. Vi hade fyra timmar på oss, men vi använde bara två…

Vårt verk var del två i en ganska lång konsert. Första delan var balettmusik av Stravinskij, ”Våroffer” och vi i kören kunde sitta på korläktaren och lyssna. För orkestern var det här tredje konserten på fyra dagar - med olika program.

Och det låter… helt fantastiskt. G har ingen speciellt bra slagteknik (sättet dirigenter ”viftar”). Det kan vara svårt att följa och han har ett sätt att titta på kör och orkester lite grann från sidan som är långt ifrån den typiske demondirigenten.

Och så blir det ändå väldigt bra…

Vad beror det på? Tja, en av anledningarna är ju att alla vet att han inte repeterar, så då måste man själv repetera. Kanske till och med repetera ganska mycket. Vår nya kördirigent, H, drillar kören in i minsta detalj och förbereder oss på att vad som helst kan hända: ”And when G rehearses, well whenever that happens, then we’ll see” Så kören står på på mentala tår och följer G.

Fast det räcker inte. Det finns gott om divor som inte är särskilt bra.

Och så finns det några som är.

Långt farväl

Det har regnat.

Det har regnat en hel del.

När jag flyttade till London och Kew för snart två år sedan, så regnade det varje dag i två månader, men därefter har det inte varit särskilt farligt. Tvärtom. Vädret har oftast varit fint och i mars hade vi några fantastiska dagar. Eleverna på universitetet där Svenska Skolan i London har sin gymnasieavdelning låg ute i parken och solade. London visade sig från sin vackraste sida.

Vad hade hänt?

Jo, de 18 månader som föregick april månad hade varit den torraste 18 månadersperioden sedan ”Den stora torkan” 1976.  Den fjärde april gick myndigheter ut med att det officiellt var torka i sydöstra landet och man förbjöd användningen av trädgårdsslang - i detta trädgårdstokiga land.

Den femte april började det regna.

Som om det inte var nog gick temperaturen ner och stannade där. April har varit den kallaste och våtaste april i mannaminne. Som lök på laxen fick jag lunginflamation och blev liggande i min lilla lägenhet i den charmanta men ack så kalla och våta förorten Kew.

Mina brittiska vänner skrattade skeptiskt: ”Hur kommer det sig att du som är från Norden får lunginflammation, borde inte du vara van vid kylan?”

Jag kontrar då med att det i Sverige är varmt inomhus, vilket det minsann inte är i detta dragiga land med världens sämsta fönsterkonstruktioner. Då detta är ett artigt land, så är det svårt att säga det utan att jaga bort alla vänner, men med några ironier och sarkasmer kan man komma… ja, en liten bit i alla fall.

Men i förrgår var det tillfälligt varmt. Temperaturen letade sig upp över 10 och jag beslutade mig för att ta en tur och titta mig runt. Till slut hamnade jag vid Themsens strand nere i Twickenham. Jag stängde av motorn och tittade över floden mot Eel Pie Island som ligger mitt i vattnet. Bakom mig låg Mary Wallace Theatre, där jag för en månad sedan spelade teater - ”Great expectations”.

Och jag kände mig avskedsmässigt vemodig. Det har nämligen blivit dags för mig att åka hem till Stockholm och då jag är en vemodig skandinav åkte jag och tittade på Twickenham för sista gången.

Nu är det inte precis i morgon färden går. Jag har fortfarande fem veckor kvar, men jag har en känsla av att de kan gå ganska fort. Plötsligt kommer jag att stå där med nycklarna i hand för sista gången och en klump i hjärtat och det var dags att åka runt och börja säga farväl till några platser som betytt något.

Nu blev just detta farväl något udda. På stora rugbystadion i Twickenham (82 000 åskadare…) hade det nämligen varit match (mellan arméns lag och flottans lag…?) och av någon outgrundlig anledning har det blivit tradition att klä ut sig för just denna match. Efter matchen måste man ju gå och ta en ”pint” och på puben bakom mig stod Stålmannen och pratade med Wonder Woman. Mitt vemod fick något komiskt över sig, men så är gärna detta land. Det finns något surrealistiskt över en hel del av det som händer här.

Jag suckade och åkte hem och funderade på om jag verkligen gjort rätt val, som åker hem nu i sommar. Idag var det emellertid kallt och vått igen. Regnet började klockan nio och fortsatte sedan genom hela dagen. Allt var kallt. Och vått. Och kallt.

Det är dags att åka hem.