Det finns en underbar seriestrip av Berglin där olika dirigenter beskrivs. Där finns den diktatoriska typen ("Vaddå. Om jag säger 'Rulla runt', så ska ni göra det"), den kryptiske ("Jag vill ha en mer 'orange' klang") etc. etc.
I kören har Joe Cullen slutat. Vi åkte till New York i höstas på en fantastisk körresa och sedan fanns han inte mer. Vad som hänt bakom styrelsens väggar vet jag inte, men just nu lever vi med vikarier. Upplevelsen har varit... blandad.
Först ut var D. Hon kom in redan gör ett år sedan för att göra ett projekt. Hon är sångerska i grunden, sångpedagog och skulle nu börja med kördirigering. Hon skulle hjälpa oss med instuderingen av Beethovens Missa Solemnis. Missa Solemnis är mer än en och en halv timme lång. Det var bråttom. Vi hade bara två repetitioner innan vi skulle till Oxford för konsert. Efter ett halv rep hade vi kanske hunnit fem minuter, alltmedan D försökte få oss att formera rundare vokaler. Hon blev inte långlivad...
Då tempot i kören är högt var det repetition dagen efter hemkomsten från New York i höstas. Det var till och med inbokat tre repetitioner tisdag, onsdag och torsdag. Därefter tisdag, onsdag och torsdag veckan efter. Vi skulle nämligen sjunga Honneggers "Jean d'Arc au Bucher" på fredagen andra veckan och Einhorns "Voices of Light" på söndagen.
Har du inte hört talas om dessa verk. Var inte orolig. Det hade inte jag heller. Tyvärr hade ingen annan i kören heller vare sig hört talas om eller sjungit verken. Och musiken i dem är inte självklar...
Så efter triumfen i New York, kraschlandade kören i detta projekt som stackars N skulle repetera in.
N är duktig, har bra gehör, är förberedd, men helt utan karisma. Kören är bortskämd och utan särskilt bra gehör... Projektet kraschlandade med korister som lade hela skulden på N. Nu råkar N vara en vacker kvinna i 35-årsåldern, så jag kanske har helt andra bevekelsegrunder när jag påstår att minst halva skulden låg hos körens ganska mediokra notläsningskunskaper.
Det må vara hursomhelst med den saken. På onsdagen två dagar före den första konserten låg fiaskot på lut. Den riktige dirigenten (N är vad man kallar kormästare, dvs den person som övar kören tills dirigenten över både kör och orkester kommer), Marian Alsop, kom inflygande från USA. Hon frågar chaffören R, som sjunger i kören, "How are you doing?". R svarar "We're not quite there yet", vilket är brittiska för "Det går åt h-vete".
Konserterna sjöngs med någon slags räddad ära efter en femtimmarsrepetition på torsdagen.
N blev inte långlivad.
Just nu har vi S. Kören älskar S. Höga krav, löjligt påläst och kan den brittiska konsten av understatement. Vi repeterar Stavinskys mässa och Oedipus Rex av samme tonsättare. Alla i kören vill ha S. Ifall S skulle säga till kören att vi skulle "rulla runt", skulle vi kasta oss ner på golvet.
Tyvärr har S ett välbetalt jobb i Berlin och flyger in för repetitionerna. Inte intresserad av förlängning.
Aldrig får man vara riktigt nöjd.
måndag 5 mars 2012
söndag 4 mars 2012
the rss
Det finns ett, i Brittannien världsberömt, teaterproduktionsbolag som heter RSC, the Royal Skhakespeare Company. Att spela teater med dem är fint, mycket fint. De gör uppsättningar ute i Stratford upon Avon, tv etc. etc.
Uppströms längs med Themsen från Richmond, kommer man till Twickenham. Det är en charmant förort till London, mest berömt för den gigantiska rugbystadion som finns här - 82 000 åskådare får plats där. Men stadion ligger en bit från Themsen. Nere vid floden finns det pubar (förstås) och en gångbro leder till Eel Pie Island, där husbåtarna ligger sida vid sida.
På fastlandet, alldeles vid bron, ligger en liten teater, the Mary Wallace Theatre. Det får plats 96 åskådare och värmesystemet är under all kritik. Teatern är inte professionell, utan lokalen ägs av en amatörteaterförening, the RSS. Förkortningen står för ”Richmond Shakespeare Society” och anledningen till att föreningen inte har sitt bosäte i Richmond istället för i Twickenham finns någonstans i dess annaler, men än har jag inte hittat svaret på denna gåta.
Det hade ju varit trevligt om RSC hade ringt istället för RSS, men trots denna lilla skillnad på en ynklig bokstav, är det roligt att få hålla till i en riktig teater.
Att hålla på med amatörteater är nämligen oftast inte särskilt glamoröst. Att man inte får pengar för jobbet, hörs på namnet. Till detta kommer utfrysta repetitionslokaler och dyra hyrda scener som man kanske kan få tillgång till några dagar före premiär. Eller ”få” och ”få” - det handlar om hur många kvällar man är villig att betala för. En skruttig källarlokal någonstans i Stockholms innerstad kostar mer än 2000 kr per kväll, pengar som helst ska komma in någonstans.
En gång var jag ekonomisk garant för ett teaterprojekt som låg nära mitt hjärta. Efter tre föreställningar hade totalt 20 betalande åskådare kommit och sett pjäsen och jag såg den ekonomiska ruinen i vitögat (det ordnade sig senare - pust)
RSS är lyckligt lottat. I början av 90-talet donerade en av dess medlemmar (Mary Wallace) medel för att köpa och renovera en gammal missionskyrka, så sedan dess har RSS en alldeles egen scen. Så sedan en vecka tillbaka repeterar min lilla produktionsgrupp på den verkliga scenen. Så vad gör det då, att värmesystemet och husisoleringen är brittisk. Detta är lyx i amatörteatersammanhang.
Vi sätter upp en bearbetning av Dickens’ ”Great Expectations” och det är en intressant uppsättning (tycker jag). De flesta skådespelarna sitter med på scenen hela tiden och går in och ut ur olika skådespelarkaraktärer som följer den unge Pips försök att bli en gentleman i London på 1800-talet. Det är en mörk uppsättning, där Londons jetsetliv kring 1830 målas upp i gråsvarta och svarta nyanser. Några få har försonade drag. Många sitter fast i ett ödesmättat ekorrhjul.
Så varför gör man det? Man får inte betalt, kändisskapet är långt borta och ska jag vara ärlig - RSC har bättre skådespelare än RSS.
Men scenen har alltid utövat en så stor dragningskraft på mig, att att jag strunatr i alla ”men”. För ca 20 år sedan regisserade Kenneth Brannagh en svartvit film. Den hette ”In the Bleak midwinter” och handlar om ett litet teatersällskap som sätter upp Hamlet i en liten landsortskyrka mitt i vintern. Det är kallt, sällskapet plågas av intriger och då det är brist på publik, sätter sällskapet ut pappdockor på bänkarna, så att det ska se ut att vara fler än vad det är.
Jag tänker på den filmen när jag sitter och fryser på en bänk och väntar på min nästa scen. Svaret på frågan om dragningskraften till scenen lyser emellertid med sin frånvaro. Istället försöker jag lägga på en dialekt på min bästa skolengelska.
”Can you do rural Kent”, frågar regissören.
Eh…, tänker jag och funderar på om jag, trots att detta är RSS och inte RSC, inte hamnat på alldeles för djupt vatten
(kom gärna och titta, föreställningar från 24e till 31a mars - http://www.richmondshakespeare.org.uk/)
Uppströms längs med Themsen från Richmond, kommer man till Twickenham. Det är en charmant förort till London, mest berömt för den gigantiska rugbystadion som finns här - 82 000 åskådare får plats där. Men stadion ligger en bit från Themsen. Nere vid floden finns det pubar (förstås) och en gångbro leder till Eel Pie Island, där husbåtarna ligger sida vid sida.
På fastlandet, alldeles vid bron, ligger en liten teater, the Mary Wallace Theatre. Det får plats 96 åskådare och värmesystemet är under all kritik. Teatern är inte professionell, utan lokalen ägs av en amatörteaterförening, the RSS. Förkortningen står för ”Richmond Shakespeare Society” och anledningen till att föreningen inte har sitt bosäte i Richmond istället för i Twickenham finns någonstans i dess annaler, men än har jag inte hittat svaret på denna gåta.
Det hade ju varit trevligt om RSC hade ringt istället för RSS, men trots denna lilla skillnad på en ynklig bokstav, är det roligt att få hålla till i en riktig teater.
Att hålla på med amatörteater är nämligen oftast inte särskilt glamoröst. Att man inte får pengar för jobbet, hörs på namnet. Till detta kommer utfrysta repetitionslokaler och dyra hyrda scener som man kanske kan få tillgång till några dagar före premiär. Eller ”få” och ”få” - det handlar om hur många kvällar man är villig att betala för. En skruttig källarlokal någonstans i Stockholms innerstad kostar mer än 2000 kr per kväll, pengar som helst ska komma in någonstans.
En gång var jag ekonomisk garant för ett teaterprojekt som låg nära mitt hjärta. Efter tre föreställningar hade totalt 20 betalande åskådare kommit och sett pjäsen och jag såg den ekonomiska ruinen i vitögat (det ordnade sig senare - pust)
RSS är lyckligt lottat. I början av 90-talet donerade en av dess medlemmar (Mary Wallace) medel för att köpa och renovera en gammal missionskyrka, så sedan dess har RSS en alldeles egen scen. Så sedan en vecka tillbaka repeterar min lilla produktionsgrupp på den verkliga scenen. Så vad gör det då, att värmesystemet och husisoleringen är brittisk. Detta är lyx i amatörteatersammanhang.
Vi sätter upp en bearbetning av Dickens’ ”Great Expectations” och det är en intressant uppsättning (tycker jag). De flesta skådespelarna sitter med på scenen hela tiden och går in och ut ur olika skådespelarkaraktärer som följer den unge Pips försök att bli en gentleman i London på 1800-talet. Det är en mörk uppsättning, där Londons jetsetliv kring 1830 målas upp i gråsvarta och svarta nyanser. Några få har försonade drag. Många sitter fast i ett ödesmättat ekorrhjul.
Så varför gör man det? Man får inte betalt, kändisskapet är långt borta och ska jag vara ärlig - RSC har bättre skådespelare än RSS.
Men scenen har alltid utövat en så stor dragningskraft på mig, att att jag strunatr i alla ”men”. För ca 20 år sedan regisserade Kenneth Brannagh en svartvit film. Den hette ”In the Bleak midwinter” och handlar om ett litet teatersällskap som sätter upp Hamlet i en liten landsortskyrka mitt i vintern. Det är kallt, sällskapet plågas av intriger och då det är brist på publik, sätter sällskapet ut pappdockor på bänkarna, så att det ska se ut att vara fler än vad det är.
Jag tänker på den filmen när jag sitter och fryser på en bänk och väntar på min nästa scen. Svaret på frågan om dragningskraften till scenen lyser emellertid med sin frånvaro. Istället försöker jag lägga på en dialekt på min bästa skolengelska.
”Can you do rural Kent”, frågar regissören.
Eh…, tänker jag och funderar på om jag, trots att detta är RSS och inte RSC, inte hamnat på alldeles för djupt vatten
(kom gärna och titta, föreställningar från 24e till 31a mars - http://www.richmondshakespeare.org.uk/)
lördag 25 februari 2012
kewpub
Den charmanta lilla radhusförorten Kew, som blivit mitt hem i mångmiljonstaden London, är inte så stor. Det finns en tunnelbanestation, ett snabbköp och ett apotek. Nu är Kew ett ställe för övre medelklassen, så dessutom finns det ett litet bibliotek (utrotningshotat - det finns listor att skriva på), en bokhandel (minsann) en "barber" (herrfrisör - snabbt och billigt tuktas de få hårstrån som är kvar) och några restauranger.
Nu är ju det här Britannien så det finns också några pubar. I tidningarna står det larmrapporter på pubdöden. Tydligen stänger en pub i veckan runtom landet. Pubarna är en krisbransch.
Jag vill inte ens tänka på hur många pubar det fanns på den tiden som det gick bra för pubarna. I lilla Kew finns det sex stycken och då jag besökt dem, har alla verkat ganska välmående. Nu är Kew ett ställe där varken recessionen, "the cut", eller "the riots" märkts av, ens lite grann. Kew är småborgerligt välmående. Eller välmående småborgerligt, beroende på ens perspektiv.
Nu ligger fyra av pubarna borta vid Kew Green och dit är det... tja... det är väl en femhundra meter. Och två av dem ligger på andra sidan green, så dit är det säkert tvåhundra meter till.
Det vore ju synd att få motion samtidigt som man höjer en pint, så de pubar jag frekventerar är de som ligger närmast min lilla bostad. "The Railway" ligger inhyst i den gamla väntsalen vid det som numera är en tunnelbanestation, men som en gång var järnväg.
Närmare hemmet ligger "Kew Gardens Inn". Ett stort hus med separat restaurangdel och och en hotelldel. I så motto att det finns en klassindelning inne i Kew, så har "the Inn" varit mer "posh", medan "the Railway" haft ett mer suspekt klientel (jag har alltid funderat på var de kommer ifrån, då Kew är väldigt... städat).
Då "the Inn" ligger något stenkast närmare hemmet, har detta varit mitt vattenhål. Och en pub där de ordnar gratis wiskeyprovning, vad kan det vara för fel på det...?
Emellertid har det hänt saker. Sedan ett halvår tillbaka har "the Inn" en ny "barkeep".
Jag menar, med emfas, att man inte ska dra slutsatser baserade på människors utseende, men om ni tänker på förbrytarna i Fantomen på 50-talet... Han är otrevlig, ohövlig och långsam. Man kan bli stående vid bardisken och ingen kommer och frågar vad man vill ha.
På "the Railway" är det tvärtom. Från att ha haft en ytterst ointresserad personal, har några kvinnor tagit över. Alla tre är ca 40, har tatueringar, men bär små silverkors i en halskedja. Deras dialekt är arbetarklass, så jag har i mitt inre skrivit små noveller om hur deras liv varit.
Hur det än må vara med det, de är fantastiskt trevliga. Även om man råkat stå bakom kaffemaskinen och knappt syns till, fångar ett par ögon upp en och vips - en pint förgyller livet.
Så jag har bytt hak. Det har inneburit att jag numera har helt andra... eh... vänner...
Dessutom visar "the Railway" sport, så jag kan meddela att Wales slog England i Rugby denna eftermiddag ("six-nations"-stort...). Detta händer tydligen inte varje dag, för det visar sig, att England i rugby är ungefär som England i fotboll. Tidningarna tror att man ska bli världsmästare. Man blir det aldrig, men lilla Wales... Wales borde man ju ändå slå.
Men icke.
Det kanske ändå finns ett litet hopp för Sverige i Kiev i sommar.
Nu är ju det här Britannien så det finns också några pubar. I tidningarna står det larmrapporter på pubdöden. Tydligen stänger en pub i veckan runtom landet. Pubarna är en krisbransch.
Jag vill inte ens tänka på hur många pubar det fanns på den tiden som det gick bra för pubarna. I lilla Kew finns det sex stycken och då jag besökt dem, har alla verkat ganska välmående. Nu är Kew ett ställe där varken recessionen, "the cut", eller "the riots" märkts av, ens lite grann. Kew är småborgerligt välmående. Eller välmående småborgerligt, beroende på ens perspektiv.
Nu ligger fyra av pubarna borta vid Kew Green och dit är det... tja... det är väl en femhundra meter. Och två av dem ligger på andra sidan green, så dit är det säkert tvåhundra meter till.
Det vore ju synd att få motion samtidigt som man höjer en pint, så de pubar jag frekventerar är de som ligger närmast min lilla bostad. "The Railway" ligger inhyst i den gamla väntsalen vid det som numera är en tunnelbanestation, men som en gång var järnväg.
Närmare hemmet ligger "Kew Gardens Inn". Ett stort hus med separat restaurangdel och och en hotelldel. I så motto att det finns en klassindelning inne i Kew, så har "the Inn" varit mer "posh", medan "the Railway" haft ett mer suspekt klientel (jag har alltid funderat på var de kommer ifrån, då Kew är väldigt... städat).
Då "the Inn" ligger något stenkast närmare hemmet, har detta varit mitt vattenhål. Och en pub där de ordnar gratis wiskeyprovning, vad kan det vara för fel på det...?
Emellertid har det hänt saker. Sedan ett halvår tillbaka har "the Inn" en ny "barkeep".
Jag menar, med emfas, att man inte ska dra slutsatser baserade på människors utseende, men om ni tänker på förbrytarna i Fantomen på 50-talet... Han är otrevlig, ohövlig och långsam. Man kan bli stående vid bardisken och ingen kommer och frågar vad man vill ha.
På "the Railway" är det tvärtom. Från att ha haft en ytterst ointresserad personal, har några kvinnor tagit över. Alla tre är ca 40, har tatueringar, men bär små silverkors i en halskedja. Deras dialekt är arbetarklass, så jag har i mitt inre skrivit små noveller om hur deras liv varit.
Hur det än må vara med det, de är fantastiskt trevliga. Även om man råkat stå bakom kaffemaskinen och knappt syns till, fångar ett par ögon upp en och vips - en pint förgyller livet.
Så jag har bytt hak. Det har inneburit att jag numera har helt andra... eh... vänner...
Dessutom visar "the Railway" sport, så jag kan meddela att Wales slog England i Rugby denna eftermiddag ("six-nations"-stort...). Detta händer tydligen inte varje dag, för det visar sig, att England i rugby är ungefär som England i fotboll. Tidningarna tror att man ska bli världsmästare. Man blir det aldrig, men lilla Wales... Wales borde man ju ändå slå.
Men icke.
Det kanske ändå finns ett litet hopp för Sverige i Kiev i sommar.
onsdag 22 februari 2012
fantasy
På Västerlånggatan i Stockholm finns en speciell bokhandel, Science-Fictionbokhandeln. Trots namnet finns här inte bara SF-litteratur, utan mycket av det skrivna som inte tillhör den vanligen belästa kulturen. Man hittar böcker om monster, troll och mystiska landskap (fantasy), serier (mycket manga) och så förstås, numera, all vampyrlitteratur. Hit till denna bokhandel kommer tatuerade unga månniskor, medan alla normala (=minst en kandidatexamen, gärna två) håller till på Akademibokhandeln och Hedengrens.
Ibland går det att hitta denna alternativlitteratur även i mainstreamboklådan. När författare som Rawlings och Meyer når stora upplagor säljs även de i de stora bokhandlarna. Och visst har de en del sådan litteratur. Någonstans långt bak hittar man en hylla eller två som står och dammar.
För några år sedan läste jag fyra artiklar i DN, som alla handlade om Meyers första bok, Twilight. De fyra kritikerna, antingen gjorde ner boken som sådan, eller ursäktade den som en bra ingångsport till annan litteratur. Om man läste Twilight, så skulle chanserna gå upp för att ma skulle läsa annan litteratur. Bra litteratur. Ingen tyckte att Twilight hade något eget värde, flera tyckte tvärtom.
Så ser inte det litterära landskapet ut i Britannien. Om det beror på på hedarna (Tolkien måste ha bott på Dartmoor), eller dimman, eller minnet av Edgar Allan Poe, vet jag inte, men fantasy och SF tas på lika stort allvar här som all annan litteratur. Man kan se artiklar om varför Tolkien inte fick Nobelpriset. Ny SF får långa recensioner och för inte så länge sedan hade the Guardian två helsidor om Terry Pritchard. Han lider av Parkinson och frågan var om han skulle hinna bli klar med nästa bok om ”Discworld” - den nittonde i ordningen.
Men det är inte bara bland kultursidorna.
I Twickenham, en förort till London, finns ”the Richmond Shakespeare Society” (detta är Britannien - sällskapet finns inte i Richmond…). Av namnet förstår man att barden står på tapeten ganska ofta i detta teatersällskap, minst två gånger om året sätter man upp en av Shakespears texter.
Men, när man inte sätter upp 1600-tal går man gärna åt ett håll som jag aldrig träffat på i teatervärlden i Stockholm. I maj förra året gjorde man ”Gormenghast”, en bearbetning av just Pritchards ”Discworld”.
För några år sedan var jag förtjust i ”Buffy”, den vampyrserie som drog igång hela den vampyrvåg som fortfarnade pågår. I Stockholm var jag emellertid en smula försiktig med att berätta för vänner och bekanta om denna faiblesse - skulle de förstå?
I Britannien inte bara förstår man - man omfamnar. I en pjäs jag var med i i höstas referade regissören till just Buffy för att få ett slagsmål att bli riktigt löjligt (säsong fyra - mellan Willow och Harmony)(ni som förstår, ni förstår) Min nuvarande regissör refererar gärna till både skräck och fantasy, samt inne i en boklåda hittar man ofta stora avdelningar med SF och fantasy.
Jag trodde jag hade någon slags koll på denna värld, men sitter ofta och bara lyssnar när brittiska afficionados sätter igång.
Droppen kom när en äldre dam började diskutera vilken serie som var bäst, ”Babylon 5”, eller ”Blue Sky Nine”? Rodnande fick jag erkänna att jag hört talas om den ena (men inte sett) och den andra…?(dessutom kommer jag nu i skrivande stund inte ihåg titeln på den andra - hittar den inte på IMBD)
Så är SF- och fantasylitteratur värdig att ta på allvar, eller är det bara ytterligare en av dessa brittiska excentriciteter de tar till när de inte vill vara som fransmännen?
China Miéville är en ny SF-stjärna. Hans ”Embassytown” höjdes till skyarna av tidningen jag brukar - the Guardian. Jag har läst 200 sidor. Det handlar om språkets möjligheter och förmågan att ljuga. I skiljelinjen mellan psykologi, religionssociologi och fenomenologi, skulle jag säga om jag riktade mig till människor med många terminer på Frescati bakom sig.
Riktigt bra, om vad språket betyder för tänkandet, säger jag till alla andra.
Ibland går det att hitta denna alternativlitteratur även i mainstreamboklådan. När författare som Rawlings och Meyer når stora upplagor säljs även de i de stora bokhandlarna. Och visst har de en del sådan litteratur. Någonstans långt bak hittar man en hylla eller två som står och dammar.
För några år sedan läste jag fyra artiklar i DN, som alla handlade om Meyers första bok, Twilight. De fyra kritikerna, antingen gjorde ner boken som sådan, eller ursäktade den som en bra ingångsport till annan litteratur. Om man läste Twilight, så skulle chanserna gå upp för att ma skulle läsa annan litteratur. Bra litteratur. Ingen tyckte att Twilight hade något eget värde, flera tyckte tvärtom.
Så ser inte det litterära landskapet ut i Britannien. Om det beror på på hedarna (Tolkien måste ha bott på Dartmoor), eller dimman, eller minnet av Edgar Allan Poe, vet jag inte, men fantasy och SF tas på lika stort allvar här som all annan litteratur. Man kan se artiklar om varför Tolkien inte fick Nobelpriset. Ny SF får långa recensioner och för inte så länge sedan hade the Guardian två helsidor om Terry Pritchard. Han lider av Parkinson och frågan var om han skulle hinna bli klar med nästa bok om ”Discworld” - den nittonde i ordningen.
Men det är inte bara bland kultursidorna.
I Twickenham, en förort till London, finns ”the Richmond Shakespeare Society” (detta är Britannien - sällskapet finns inte i Richmond…). Av namnet förstår man att barden står på tapeten ganska ofta i detta teatersällskap, minst två gånger om året sätter man upp en av Shakespears texter.
Men, när man inte sätter upp 1600-tal går man gärna åt ett håll som jag aldrig träffat på i teatervärlden i Stockholm. I maj förra året gjorde man ”Gormenghast”, en bearbetning av just Pritchards ”Discworld”.
För några år sedan var jag förtjust i ”Buffy”, den vampyrserie som drog igång hela den vampyrvåg som fortfarnade pågår. I Stockholm var jag emellertid en smula försiktig med att berätta för vänner och bekanta om denna faiblesse - skulle de förstå?
I Britannien inte bara förstår man - man omfamnar. I en pjäs jag var med i i höstas referade regissören till just Buffy för att få ett slagsmål att bli riktigt löjligt (säsong fyra - mellan Willow och Harmony)(ni som förstår, ni förstår) Min nuvarande regissör refererar gärna till både skräck och fantasy, samt inne i en boklåda hittar man ofta stora avdelningar med SF och fantasy.
Jag trodde jag hade någon slags koll på denna värld, men sitter ofta och bara lyssnar när brittiska afficionados sätter igång.
Droppen kom när en äldre dam började diskutera vilken serie som var bäst, ”Babylon 5”, eller ”Blue Sky Nine”? Rodnande fick jag erkänna att jag hört talas om den ena (men inte sett) och den andra…?(dessutom kommer jag nu i skrivande stund inte ihåg titeln på den andra - hittar den inte på IMBD)
Så är SF- och fantasylitteratur värdig att ta på allvar, eller är det bara ytterligare en av dessa brittiska excentriciteter de tar till när de inte vill vara som fransmännen?
China Miéville är en ny SF-stjärna. Hans ”Embassytown” höjdes till skyarna av tidningen jag brukar - the Guardian. Jag har läst 200 sidor. Det handlar om språkets möjligheter och förmågan att ljuga. I skiljelinjen mellan psykologi, religionssociologi och fenomenologi, skulle jag säga om jag riktade mig till människor med många terminer på Frescati bakom sig.
Riktigt bra, om vad språket betyder för tänkandet, säger jag till alla andra.
fredag 10 februari 2012
homs
Jag trodde inte jag skulle få höra talas om staden igen.
För snart 20 år sedan förde mina resor mig till Syrien. Jag hade varit i Turkiet och kom inåkande norrifrån över Haleb (Aleppo) och fortsatte söderut med buss. Planen var att
ett - åka och titta på korsfararslott i bergen
två - åka och titta på Hama, en stad som nästan blivit krossad av den syriska militären under ett nästan okänt islamistiskt uppror 1983
tre - åka till ökenstaden Palmyra. Den sista romerska staden. Imperiet hade flera gånger försökt fortsätta österut, men oftast kom de bara hit. Det skulle finnas en ruinstad mitt ute i ingenstans.
Jag färdades med kollektivtrafik och efter en titt på kartan insåg jag att Homs låg mitt emellan alla tre. Om jag skaffade ett bra hotell i Homs skulle jag kunna åka därifrån till alla tre.
Tja, det blev ett hotell, men bra…? Det kostade nästan ingenting och det var dessutom nästan den enda byggnaden med skyltar med latinska bokstäver - ”hotel”. Min arabiska var - och är - undermålig, så jag tittade in på rummet och skattade mig lycklig - detta var under en tid då jag hade ganska lite pengar.
Men som alltid fanns det ett skäl. I det här fallet, så var mitt rum väldigt billigt, då det var granne med en moskés minaret. En halvtimme (eller var det 45 min) före gryning kallade böneutroparen till bön. Hans röst var stark och bärande. Jag vaknade skärckslagen varje natt, då jag för en kort sekund trodde att han stod inne i mitt rum.
Och skulle ni någon gång komma åt detta håll i världen, så bör ni absolut åka och titta på ”Crac de Chevalier”, ett ”äkta” korsriddarslott uppe i bergen mot Medelhavet. Jag skriver ”äkta”, därför att det renoverades av de franska kolonialmyndighterna på 30-talet och det finns ganska många renoveringar från den tiden som är bättre än ”the real thing”.
Palmyra var mer äkta, då det bara var en öde stad bredvid en landsväg. Inga hus stod upp, men man förstod var gatorna varit. Det var också tomt. Jag gick runt i en timme, tills en sandstorm plötsligt blåste upp. Jag hukade bakom några gamla stenar och virade min huvudduk (en ”palestinasjul”) runt ansiktet.
Men jag tyckte ändå att Hama var intressantast. Här hade en urgammal moské stått runt en gammal stadskärna och allt hade jämnats med marken när Assad - fadern - gått till attack. Kvar fanns kulhål, ruiner och berättelser om allt mellan 10 000 och 40 000 döda. Jag gick runt och plockade fram min kamera. Då klev civilklädda män i solglasögon, mustasch och kalasjnikov fram från ingenstans. Jag lade raskt undan kameran och låtsades som ingenting.
Själva Homs kommer jag ihåg ganska lite från. Några kaféer där jag drack te. Var det kanske där jag provade vattenpipa första gången - nej, det var nog Kairo, senare på samma resa. Och alla män som satt och spelade backgammon. Det kommer jag ihåg.
Och böneutroparen.
Nu är det nog en vecka som Homs har varit på förstasidan varje dag i the Guardian och New York Times. Inte den största rubriken. Men hela tiden där och nyheterna blir allt sämre. Något större hopp verkar det inte heller finnas. Assad kontrollerar militären och han har ju sett vad som hänt de andra diktatorerna när de förlorat.
Just idag är det väldigt kallt i Kew och till råga på allt har ”årets stora förkylning” drabbat mig. Det ska bli -8 i natt och med tanke på hurdana mina fönster är, kan det bli kyligt, framför allt inomhus.
Men samtidigt har jag laddat upp med långkalsonger, täcken och nattmössa. Mig kommer det inte att gå någon nöd på.
Under resan för trettio år sedan, var det Syrien som gjorde djupast intryck. Mycket handlar förstås om slump, men just där var människor väldigt vänliga.
I natt går det ingen nöd på mig. Nöden finns på ett annat ställe.
För snart 20 år sedan förde mina resor mig till Syrien. Jag hade varit i Turkiet och kom inåkande norrifrån över Haleb (Aleppo) och fortsatte söderut med buss. Planen var att
ett - åka och titta på korsfararslott i bergen
två - åka och titta på Hama, en stad som nästan blivit krossad av den syriska militären under ett nästan okänt islamistiskt uppror 1983
tre - åka till ökenstaden Palmyra. Den sista romerska staden. Imperiet hade flera gånger försökt fortsätta österut, men oftast kom de bara hit. Det skulle finnas en ruinstad mitt ute i ingenstans.
Jag färdades med kollektivtrafik och efter en titt på kartan insåg jag att Homs låg mitt emellan alla tre. Om jag skaffade ett bra hotell i Homs skulle jag kunna åka därifrån till alla tre.
Tja, det blev ett hotell, men bra…? Det kostade nästan ingenting och det var dessutom nästan den enda byggnaden med skyltar med latinska bokstäver - ”hotel”. Min arabiska var - och är - undermålig, så jag tittade in på rummet och skattade mig lycklig - detta var under en tid då jag hade ganska lite pengar.
Men som alltid fanns det ett skäl. I det här fallet, så var mitt rum väldigt billigt, då det var granne med en moskés minaret. En halvtimme (eller var det 45 min) före gryning kallade böneutroparen till bön. Hans röst var stark och bärande. Jag vaknade skärckslagen varje natt, då jag för en kort sekund trodde att han stod inne i mitt rum.
Och skulle ni någon gång komma åt detta håll i världen, så bör ni absolut åka och titta på ”Crac de Chevalier”, ett ”äkta” korsriddarslott uppe i bergen mot Medelhavet. Jag skriver ”äkta”, därför att det renoverades av de franska kolonialmyndighterna på 30-talet och det finns ganska många renoveringar från den tiden som är bättre än ”the real thing”.
Palmyra var mer äkta, då det bara var en öde stad bredvid en landsväg. Inga hus stod upp, men man förstod var gatorna varit. Det var också tomt. Jag gick runt i en timme, tills en sandstorm plötsligt blåste upp. Jag hukade bakom några gamla stenar och virade min huvudduk (en ”palestinasjul”) runt ansiktet.
Men jag tyckte ändå att Hama var intressantast. Här hade en urgammal moské stått runt en gammal stadskärna och allt hade jämnats med marken när Assad - fadern - gått till attack. Kvar fanns kulhål, ruiner och berättelser om allt mellan 10 000 och 40 000 döda. Jag gick runt och plockade fram min kamera. Då klev civilklädda män i solglasögon, mustasch och kalasjnikov fram från ingenstans. Jag lade raskt undan kameran och låtsades som ingenting.
Själva Homs kommer jag ihåg ganska lite från. Några kaféer där jag drack te. Var det kanske där jag provade vattenpipa första gången - nej, det var nog Kairo, senare på samma resa. Och alla män som satt och spelade backgammon. Det kommer jag ihåg.
Och böneutroparen.
Nu är det nog en vecka som Homs har varit på förstasidan varje dag i the Guardian och New York Times. Inte den största rubriken. Men hela tiden där och nyheterna blir allt sämre. Något större hopp verkar det inte heller finnas. Assad kontrollerar militären och han har ju sett vad som hänt de andra diktatorerna när de förlorat.
Just idag är det väldigt kallt i Kew och till råga på allt har ”årets stora förkylning” drabbat mig. Det ska bli -8 i natt och med tanke på hurdana mina fönster är, kan det bli kyligt, framför allt inomhus.
Men samtidigt har jag laddat upp med långkalsonger, täcken och nattmössa. Mig kommer det inte att gå någon nöd på.
Under resan för trettio år sedan, var det Syrien som gjorde djupast intryck. Mycket handlar förstås om slump, men just där var människor väldigt vänliga.
I natt går det ingen nöd på mig. Nöden finns på ett annat ställe.
söndag 22 januari 2012
sunday roast
I vanliga fall äter man senare än i Sverige i Britannien. Det är svårt att hitta en restaurang eller pub där köket öppnar före kl sex och om man tar sig in före klockan sju, är man oftast ensam. Åtta eller till och med nio, är en vanlig tid att äta kvällsvard, möjligen lite tidigare på lördagkvällar.
Undantaget är söndagarna. Då är det ”Sunday Roast” och det är fullt mest hela eftermiddagen. Hela familjer kommer och äter och pubar, men även restauranger har speciella menyer bara för söndagar.
Själva namnet, ”Sunday Roast” får mig att associera till stora helstekta rostbiffar, men det går att hitta ”Chicken Sunday Roast” od. Det är ofta lite billigare än den vanliga a la carten, men kvalitén påminner rätt mycket om de publuncher jag träffade på när jag tågluffade i landet 1988. Eller kanske inte, för då var maten nästan oätlig. Det är inte en ”Sunday Roast”, utan oftast är det någon slags husmanskost.
Idag har jag övergett min vanliga grannpub. Där var det fullt, vilket är konstigt, då personalen blivit otrevligare och otrevligare de senaste månaderna (fast det kanske bara är jag…) Istället blev det ”The Railway” alldeles vid Kew Gardens tunnelbanestation. Den gamla väntsalen är det snyggaste rummet i puben med gjutjärnspelare som håller upp det välvda tunntaket och jag tror det är nya ägare, för här har de istället plötsligt blivit mycket trevligare.
En ”Chicken Sunday Roast” kostar här GBP 7,35, det vill säga knappt 80 kronor och för det får man en halv kyckling, ugnsstekt potatis (som varit i ugnen lite för länge), morötter och broccoli (som kokat lite för länge), samt en slev brunsås. Kanske inte den största kulinariska upplevelsen, men gott och mättande. Dagen är mättad.
Det är med andra ord söndag igen. En dag som man i och för sig kan kontemplera livet på, men det går ju att samtidigt promenera lite, besöka ett kafé för att öva rader inför senaste pjäsen, olja kedjan på cykeln, titta på Tottenham- City (samtidigt med Sunday Roast), samt klia sig på magen och fundera på om det inte snart är dags för en eftermiddagslur…
Gäsp.
Undantaget är söndagarna. Då är det ”Sunday Roast” och det är fullt mest hela eftermiddagen. Hela familjer kommer och äter och pubar, men även restauranger har speciella menyer bara för söndagar.
Själva namnet, ”Sunday Roast” får mig att associera till stora helstekta rostbiffar, men det går att hitta ”Chicken Sunday Roast” od. Det är ofta lite billigare än den vanliga a la carten, men kvalitén påminner rätt mycket om de publuncher jag träffade på när jag tågluffade i landet 1988. Eller kanske inte, för då var maten nästan oätlig. Det är inte en ”Sunday Roast”, utan oftast är det någon slags husmanskost.
Idag har jag övergett min vanliga grannpub. Där var det fullt, vilket är konstigt, då personalen blivit otrevligare och otrevligare de senaste månaderna (fast det kanske bara är jag…) Istället blev det ”The Railway” alldeles vid Kew Gardens tunnelbanestation. Den gamla väntsalen är det snyggaste rummet i puben med gjutjärnspelare som håller upp det välvda tunntaket och jag tror det är nya ägare, för här har de istället plötsligt blivit mycket trevligare.
En ”Chicken Sunday Roast” kostar här GBP 7,35, det vill säga knappt 80 kronor och för det får man en halv kyckling, ugnsstekt potatis (som varit i ugnen lite för länge), morötter och broccoli (som kokat lite för länge), samt en slev brunsås. Kanske inte den största kulinariska upplevelsen, men gott och mättande. Dagen är mättad.
Det är med andra ord söndag igen. En dag som man i och för sig kan kontemplera livet på, men det går ju att samtidigt promenera lite, besöka ett kafé för att öva rader inför senaste pjäsen, olja kedjan på cykeln, titta på Tottenham- City (samtidigt med Sunday Roast), samt klia sig på magen och fundera på om det inte snart är dags för en eftermiddagslur…
Gäsp.
onsdag 18 januari 2012
vädret
Hur mycket kan man prata om vädret?
Tja, bor man i södra Kalifornien, så blir det inte särskilt mycket sagt. Dag ut och dag in är det samma soliga väder, det är något kallare några månader runt nyår, men solen är där.
I Sverige börjar var och varannan konversation om vädret. Inte så konstigt. Vädret ändrar sig hela tiden och på vintern kommer snön och så försvinner den och så kommer den och så…ja, ni förstår.
En gång träffade jag på en kanadensare, Matt (eller var det Mark…?) han kom från London, men inte London, Förenade Kungariket, utan London, Ontario, en håla ungefär mitt emellan Toronto och Detroit. Fråga mig inte hur vi började prata om detta, men han beskrev en vinter som varit konstig: Det hade blivit kallare och kallare och sedan hade det börjat snöa. Så långt var allt normalt - det snöar varje vinter i Ontario. Emellertid: Därefter hade det blivit varmt igen, delar av snön hade smält bort, det hade blivit kallt igen och vägarna var isbelagda…
Jaha, tänkte jag, så ser det ju ut varje vinter, men i Ontario är det inte så. Visst är det kallt på vintern, men temperaturen fluktuerar inte. Mellan Appalacherna i öster och Klippiga bergen i väster blåser polarvindarna ner obehindrat hela vintern. Det är kallt - hela tiden - tills det till slut blir vår och då blir det varmt.
I London fluktuerar vädret på ett mer svenskt sätt. Från dag till dag kan temperaturen slå ganska mycket. Men skiftningarna sker på en varmare nivå. Man kan till exempel åka motorcykel hela vintern - jag var ute så sent som i förrgår (då det i och för sig var väldigt kallt - jag frös). Därför pratar även londonbor om vädret.
Precis som i Stockholm tenderar det alltid vara fel på vädret. Adjektiven ”terrible”, ”too cold” och ”horrendous” används oftare än ”lovely”. Jag funderar på om jag ens hört det sägas alls på den tid jag bott här. I förrgår var det en klar och kall och fantastiskt vacker dag med frost i Richmond Park, men min engelska kollega tittade bara skeptiskt på mig när jag gav mig hän i naturromantiskt lyriska beskrivningar. Hon tyckte det var ”too cold”
Idag var det emellertid regn igen så när jag gav mig iväg på cykeln i morse, så tog jag på mig min neongula regnjacka. Sedan satte jag dessutom på cykellyktorna. Trots att solen går upp här en timme före Stockholm, så var det mörkt på grund av alla låga moln. Jag hade emellertid inte tittat på termometern. När jag kom fram till universitetet var jag plaskblöt, inte av regnet utan av transpiration. Vinden hade vänt och sydliga vindar på ca tio grader har blåst in över Britannien. Det har varit en varm dag.
Nu tycker ju jag om vinter och snö. Det är bara två veckor sedan jag var i Härjedalen med en halv meter snö.
Och jag tycker ju om de vackra, klara, kalla dagarna. Mer än de mulna, regniga.
Men när koltrastarna får spader och krokusarna slår ut mitt i januari. Då känns det ändå ganska bra.
Tja, bor man i södra Kalifornien, så blir det inte särskilt mycket sagt. Dag ut och dag in är det samma soliga väder, det är något kallare några månader runt nyår, men solen är där.
I Sverige börjar var och varannan konversation om vädret. Inte så konstigt. Vädret ändrar sig hela tiden och på vintern kommer snön och så försvinner den och så kommer den och så…ja, ni förstår.
En gång träffade jag på en kanadensare, Matt (eller var det Mark…?) han kom från London, men inte London, Förenade Kungariket, utan London, Ontario, en håla ungefär mitt emellan Toronto och Detroit. Fråga mig inte hur vi började prata om detta, men han beskrev en vinter som varit konstig: Det hade blivit kallare och kallare och sedan hade det börjat snöa. Så långt var allt normalt - det snöar varje vinter i Ontario. Emellertid: Därefter hade det blivit varmt igen, delar av snön hade smält bort, det hade blivit kallt igen och vägarna var isbelagda…
Jaha, tänkte jag, så ser det ju ut varje vinter, men i Ontario är det inte så. Visst är det kallt på vintern, men temperaturen fluktuerar inte. Mellan Appalacherna i öster och Klippiga bergen i väster blåser polarvindarna ner obehindrat hela vintern. Det är kallt - hela tiden - tills det till slut blir vår och då blir det varmt.
I London fluktuerar vädret på ett mer svenskt sätt. Från dag till dag kan temperaturen slå ganska mycket. Men skiftningarna sker på en varmare nivå. Man kan till exempel åka motorcykel hela vintern - jag var ute så sent som i förrgår (då det i och för sig var väldigt kallt - jag frös). Därför pratar även londonbor om vädret.
Precis som i Stockholm tenderar det alltid vara fel på vädret. Adjektiven ”terrible”, ”too cold” och ”horrendous” används oftare än ”lovely”. Jag funderar på om jag ens hört det sägas alls på den tid jag bott här. I förrgår var det en klar och kall och fantastiskt vacker dag med frost i Richmond Park, men min engelska kollega tittade bara skeptiskt på mig när jag gav mig hän i naturromantiskt lyriska beskrivningar. Hon tyckte det var ”too cold”
Idag var det emellertid regn igen så när jag gav mig iväg på cykeln i morse, så tog jag på mig min neongula regnjacka. Sedan satte jag dessutom på cykellyktorna. Trots att solen går upp här en timme före Stockholm, så var det mörkt på grund av alla låga moln. Jag hade emellertid inte tittat på termometern. När jag kom fram till universitetet var jag plaskblöt, inte av regnet utan av transpiration. Vinden hade vänt och sydliga vindar på ca tio grader har blåst in över Britannien. Det har varit en varm dag.
Nu tycker ju jag om vinter och snö. Det är bara två veckor sedan jag var i Härjedalen med en halv meter snö.
Och jag tycker ju om de vackra, klara, kalla dagarna. Mer än de mulna, regniga.
Men när koltrastarna får spader och krokusarna slår ut mitt i januari. Då känns det ändå ganska bra.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)