I natt satt jag uppe och tittade på min datorskärm. En röd pil dök plötsligt upp. Ett tal ändrades. I tysthet spelades ett stiliserat drama upp framför mina ögon. Jag följde en match i amerikansk fotboll. New England Patriots mot Denver Broncos.
Man skulle kunna tänka sig att jag, som bor i London, ägnade helgerna åt vanlig fotboll. Här finns några av världens bästa fotbollslag. Arenorna är fulla med folk och med fantastisk stämning. Man borde gå dit och kolla.
Istället har jag sett rugby (ett hyfsat lag - London Welsh - har hemmamatcher ett längre stenkast från mitt boende i Kew) och på söndagkvällarna smyger jag mig iväg till tunnelbanan för att åka till West Kensington, där det finns en sportbar som sänder matcherna från andra sidan Atlanten - National Football League - NFL.
Nu rör man man ju inte bollen särskilt mycket med fötterna, så namnet är missvisande. Troligen kommer sig namnet från rugby. Den amerikanska varianten började som rugby en gång i tiden, fast några regler ändrades och idag är sporterna ganska olika. Men rugby heter egentligen "Rugby Football", det vill säga den sorts fotboll som man spelade på internatskolan Rugby. Och fortfarande spelar. På de olika internatskolorna i Britannien finns det en rad sporter som bara spelas där. På Eton finns till exempel en udda form av fotboll där man inte passar till andra i sitt lag.
Amerikansk fotboll tillhör mina "guilty pleasures" - det vill säga något jag tycker om, men som jag kanske inte riktigt alltid står för. Sporten är nämligen en smula... eh... våldsam.
Varje säsong är kort. Man spelar från september till januari, bara 16 matcher. Går det bra spelar man max tre matcher till. I februari är det slut. Det är bara en match varje vecka och den är 60 minuter lång. Trots det är skador legio. Man borde inte tycka om detta.
Ändå sitter jag där framför datorn och följer en schematisk match som sakta växer fram på nfl.coms hemsida.
Det finns kanske sociologiska undersökningar som försökt ta reda på varför man (och det är ju oftast män) följer sport. Är det för att man vara en del av en grupp, eller söker den inre kvästa mammutjägaren i sig.
Eller så är man bara lite konstigt.
Or both...
söndag 15 januari 2012
torsdag 12 januari 2012
vår
Sent på söndagen landade planet från Arlanda på Heathrow. Det sista planet från Stockholm startar klockan nio på kvällen och oftast tar flygresan nästan två och en halv timme. Så trots att klockan i London bara visade 22:30, så brukar jag vara en smula mör när jag till slut kommer hem. Då är det nästan midnatt.
Den snabbaste vägen till Kew innebär byte till buss i South Ealing, en radhusförort som alla andra i London, där jag ofta stått och fryst innan bussen behagat komma.
Det var alltså en luttrad Vallas som släpade upp sin tunga resväska för trapporna vid tunnelbanan. Det skulle vara kallt och ta lång tid innan bussen skulle komma. Helt enkelt därför att det alltid var kallt och tog lång tid.
Och visst tog det tid innan bussen kom. Det gör det alltid.
Men det var varmt...
Inte högsommarvarmt kanske, men 10 grader. Mitt i natten. I januari.
Så har dagarna forsatt. Både dagtid och nattetid har det hållit sig kring 10-gradersstreckat. Motorcykeln har fört mig till jobbet. Småfåglarna har kvittrat och man har kunnat hitta knoppar på buskarna.
Ibland är klimatet fullt av överraskningar. Ibland kommer vindarna från norr och då blir det kallt. Ibland kommer de från sydväst och då kommer våren. Eller en föraning om våren. Eller kanske inte ens det, men en doft av... liv...?
Väderlekstjänsterna berättar på sina hemsidor, att vädret alldeles snart ska bli kallt igen. Redan imorgon natt kommer frosten till Kew och London och därefter verkar det hålla sig till det vanliga januarivädret - två plusgrader, mulet och regnskurar.
Men det är då. Idag kunde jag åka till jobbet i skinande solsken och vårkänsla. Vad gör det då att vägarbeten och järnvägskorsningar medförde köer som till och med var längre än vanligt. Det går också att sitta utomhus utanför en italiensk restaurang i Kew och smutta på ett glas rött i januarikvällen. Visst är det lite kallt. Men vad gör der. Det är ju vår.
Den snabbaste vägen till Kew innebär byte till buss i South Ealing, en radhusförort som alla andra i London, där jag ofta stått och fryst innan bussen behagat komma.
Det var alltså en luttrad Vallas som släpade upp sin tunga resväska för trapporna vid tunnelbanan. Det skulle vara kallt och ta lång tid innan bussen skulle komma. Helt enkelt därför att det alltid var kallt och tog lång tid.
Och visst tog det tid innan bussen kom. Det gör det alltid.
Men det var varmt...
Inte högsommarvarmt kanske, men 10 grader. Mitt i natten. I januari.
Så har dagarna forsatt. Både dagtid och nattetid har det hållit sig kring 10-gradersstreckat. Motorcykeln har fört mig till jobbet. Småfåglarna har kvittrat och man har kunnat hitta knoppar på buskarna.
Ibland är klimatet fullt av överraskningar. Ibland kommer vindarna från norr och då blir det kallt. Ibland kommer de från sydväst och då kommer våren. Eller en föraning om våren. Eller kanske inte ens det, men en doft av... liv...?
Väderlekstjänsterna berättar på sina hemsidor, att vädret alldeles snart ska bli kallt igen. Redan imorgon natt kommer frosten till Kew och London och därefter verkar det hålla sig till det vanliga januarivädret - två plusgrader, mulet och regnskurar.
Men det är då. Idag kunde jag åka till jobbet i skinande solsken och vårkänsla. Vad gör det då att vägarbeten och järnvägskorsningar medförde köer som till och med var längre än vanligt. Det går också att sitta utomhus utanför en italiensk restaurang i Kew och smutta på ett glas rött i januarikvällen. Visst är det lite kallt. Men vad gör der. Det är ju vår.
söndag 8 januari 2012
terminal
I filmen med samma namn hamnade Tom Hanks på en flygplats utan att kunna ta sig genom den amerikanska passkontrollen. Istället bosatte han sig där, byggde en fontän istället för pissoaren och träffade Catherine Zeta-Jones.
Jag sitter själv fast på en terminal just nu, fast hur jag än ser mig runt, hittar jag inte Catherine Zeta-Jones. Å andra sidan kommer jag inte att vara här flera månader (hoppas jag, vi får se hur British Airways sköter sig) Istället kommer jag att vara här i fyra timmar till klockan 21, då mitt flyg lämnar gaten.
Hur kunde detta ske? Hur kunde en planerande man i sina bästa år planera så tokigt, att han fastnar på en flygplatsterminal i fyra timmar (och jag har redan varit här i en trekvart…)?
Bakgrunden är följande: För många månader sedan bestämde jag och några till, att vi skulle till fjällen veckan efter nyår. Det visade sig att bytesdagen för vårt boende var söndag, så jag visste att jag skulle få en lång resdag. Först Härjedalen-Arlanda, därefter Arlanda-Kew (den lilla charmanta förort till London där jag har mitt - i och för sig minimala, men dock - boende). Det går massor med flyg varje dag till London, men sista flyget står British Airways för klockan 20.55.
Hur lång tid tar det att åka från Härjedalen till Arlanda?
Tja, när jag köpte min biljett räknade jag med att det skulle kunna vara snöstorm, vinterkräksjuka, bilolycka på vägen, eller alla tre. Alltså vore det bra att ha lite extratid inför flyget. Alltså beställde jag biljett till det sista möjliga flyget.
Nu inträffade förstås inget av det ovanstående. Dessutom har Trafikverket gått och byggt en ny motorväg till Hudiksvall. Min chaufför ville hem fort och stampade gasen i botten. Strax efter fyra bromsade hon in utanför terminalen.
Nästan fem timmar på terminal 5…
Det fanns en tid när jag var ett nyfiket barn och storögt tittade på flygplatser med tindrande ögon. Detta var ett ställe med fantastiska apparater som dånande kunde flyga upp i luften. Underbart.
Sedan dess har mitt barnasinne eroderat och ersatts av minnen av skrikande barn (finns oftast på terminal 3 på Heathrow), försenade plan (just den flajt jag ska med i kväll är ofta försenad en kvart eller så), eller märkliga köer ska stå i vid gejten (tänk RyanAir). Lägg till skenande horder som ska försöka få de bästa platserna (RyanAir - återigen) och det tindrande barnet har ersatts av en världsvant gäspande kultursnobb som i detta nu (sneglar på klockan) har tre och en halv timme kvar på denna terminal.
Men det kanske finns en lösning. Man skulle kunna smyga iväg från sin kulturpersona, bara för ikväll och leta upp tioåringen som en gång skickade iväg en syster på språkresa från den oreanga charterhallen som fanns på Arlanda 1976. Man skulle kunna leta upp ett fönster, lista ut vad det är för flygplan som står där. Nörda ur en smula över skillnaderna mellan en Airbus 320 och en Boeing 737, samt och drömma sig vidare mot flygcertifikatet. Fyrtioårskrisen klarade jag av med hjälp av ett mc-kort. Det är dags att planera inför 50-års… Att kunna flyga…
Jag sitter själv fast på en terminal just nu, fast hur jag än ser mig runt, hittar jag inte Catherine Zeta-Jones. Å andra sidan kommer jag inte att vara här flera månader (hoppas jag, vi får se hur British Airways sköter sig) Istället kommer jag att vara här i fyra timmar till klockan 21, då mitt flyg lämnar gaten.
Hur kunde detta ske? Hur kunde en planerande man i sina bästa år planera så tokigt, att han fastnar på en flygplatsterminal i fyra timmar (och jag har redan varit här i en trekvart…)?
Bakgrunden är följande: För många månader sedan bestämde jag och några till, att vi skulle till fjällen veckan efter nyår. Det visade sig att bytesdagen för vårt boende var söndag, så jag visste att jag skulle få en lång resdag. Först Härjedalen-Arlanda, därefter Arlanda-Kew (den lilla charmanta förort till London där jag har mitt - i och för sig minimala, men dock - boende). Det går massor med flyg varje dag till London, men sista flyget står British Airways för klockan 20.55.
Hur lång tid tar det att åka från Härjedalen till Arlanda?
Tja, när jag köpte min biljett räknade jag med att det skulle kunna vara snöstorm, vinterkräksjuka, bilolycka på vägen, eller alla tre. Alltså vore det bra att ha lite extratid inför flyget. Alltså beställde jag biljett till det sista möjliga flyget.
Nu inträffade förstås inget av det ovanstående. Dessutom har Trafikverket gått och byggt en ny motorväg till Hudiksvall. Min chaufför ville hem fort och stampade gasen i botten. Strax efter fyra bromsade hon in utanför terminalen.
Nästan fem timmar på terminal 5…
Det fanns en tid när jag var ett nyfiket barn och storögt tittade på flygplatser med tindrande ögon. Detta var ett ställe med fantastiska apparater som dånande kunde flyga upp i luften. Underbart.
Sedan dess har mitt barnasinne eroderat och ersatts av minnen av skrikande barn (finns oftast på terminal 3 på Heathrow), försenade plan (just den flajt jag ska med i kväll är ofta försenad en kvart eller så), eller märkliga köer ska stå i vid gejten (tänk RyanAir). Lägg till skenande horder som ska försöka få de bästa platserna (RyanAir - återigen) och det tindrande barnet har ersatts av en världsvant gäspande kultursnobb som i detta nu (sneglar på klockan) har tre och en halv timme kvar på denna terminal.
Men det kanske finns en lösning. Man skulle kunna smyga iväg från sin kulturpersona, bara för ikväll och leta upp tioåringen som en gång skickade iväg en syster på språkresa från den oreanga charterhallen som fanns på Arlanda 1976. Man skulle kunna leta upp ett fönster, lista ut vad det är för flygplan som står där. Nörda ur en smula över skillnaderna mellan en Airbus 320 och en Boeing 737, samt och drömma sig vidare mot flygcertifikatet. Fyrtioårskrisen klarade jag av med hjälp av ett mc-kort. Det är dags att planera inför 50-års… Att kunna flyga…
torsdag 5 januari 2012
insomnia
För några år sedan pratade jag och en sångarkamrat om sömn. Precis hur vi kom in på det kommer jag inte längre ihåg. Kanske var det bara ett allmänt småprat som ledde in på ämnet. Min sångarkamrat var - och är - ca 10 år äldre än jag och han klagade över bristen på sömn. Om han vaknade mitt i natten hade han svårt att somna om och låg bara och vred sig. Det var svårt att somna om och när väckarklockan ringde på morgonen var han lika trött som på kvällen.
Jag nickade och sade något jag inte kommer ihåg längre. I mitt inre var jag glad över att jag inte själv led av samma åkomma.
Det var då…
De senaste tre dagarna har jag varit uppe i Härjedalen för att åka skidor. Snön har varit bra, backarna långa och på skiduthyrningen tog jag ett par ganska korta skidor som gör svängandet lätt. Det har varit roligt. Jag har känt mig duktig.
Mina muskler håller inte riktigt med mig. De klagar. ”Så här brukar du inte röra dig”, säger höger vadmuskel. ”Varför sitter du inte och surfar på internet istället?” muttrar vänster lårmuskel. När det är dags att gå och lägga sig är jag dödstrött.
Men sover jag?
Nope. Nej. Inte mycket.
Ibland somnar jag in men vaknar klockan två. Andra gånger kommer sömnen och går under hela natten. Mest går den.
Nu skulle man kunna tänka sig, att det är den nya miljön i Härjedalen som medfört detta, men så är det tyvärr inte. De senaste åren har större och större delar av natten gått åt till att ligga i sängen och…
Ja, vad tänker man på när man inte kan somna?
På sitt sätt kan det vara ganska trevligt att inte sova. Man kan ligga och tänka på resor man gjort. Eller resor man vill göra. Kanske den där boken som borde skrivas. Filosofiska funderingar över guds existens eller filmen som påverkat mig väldigt mycket (den senaste filmen jag såg var Millennium, men ska jag vara ärlig har jag inte ägnat den särskilt många insomniaminuter) I lugn och ro kan man ge sig hän till att låta tankarna gå åt vilket håll som helst.
Men en hel del av funderandet går åt till att tänka på att det ju faktiskt vore väldigt praktiskt om jag kunde somna nu. Om jag ligger här och är vaken så kommer jag ju att vara väldigt trött i morgon bitti. Inte bra. Så sov nu. Sov nu! SOV!
Just denna tankebana fungerar väldigt dåligt om man vill somna.
Efter någon timmes vridande fram och tillbaka i sängen ligger underlakanet som en skrynklig korv under ryggen. Inte heller detta befrämjar sömnen.
Märkligt nog brukar sömnen komma innan väckarklockan ringer, trots de tidigare sömnlösa timmarna. Utan att jag märkt det har tankarna övergått i dröm och väckarklockan låter lika obarmhärtigt som alltid - det är dags att gå upp nu.
Framför spegeln i badrummet är det gäspande dags att raka sig och jag inser att ännu ett ålderstecken får läggas till de andra. Efter gråa hårstrån och stela leder får sömnlöshet läggas till det medelålders oket.
Det är ju tur att jag är en harmonisk typ som inte ägnar min tid åt att tänka på sånt…
lördag 31 december 2011
hemmet och hemmet
Det finns en surrealism i delar av exillivet.
I London bor mängder med svenskar. De bor och verkar i London, precis som jag. I London finns våra arbeten, arbetskamrater och lägenheter. I London finns våra hem, även om de - som i mitt fall - kan bestå av en större omöblerad garderob med fönster.
Sedan kommer julen.
Alla åker hem.
Och detta hem är ju något annat än den lilla lägenheten i Kew (eller någon annan del av London). För några betyder detta en resa hem till sina föräldrar. Andra åker till sin barndomsstad, medan andra har haft en kringresande tillvaro i Sverige och har hem lite överallt.
Nu gäller ju detta inte bara svenskar i London på väg till Sverige. Flyplatser är fulla med människor. Alla flajter är fullbokade och på flyget till Stockholm dignade hyllorna ovanför sittplatserna med presenter och helgsprit. När jag väl kom till Stockholms central var det fullt med människor som skulle till en annan del av Sverige. Hem till en annan del av Sverige där boendet bestod av något annat än en svindyr andrahandslägenhet någonstans på Söder.
Hem till släktingar för middag på julafton och ut på krogen på Juldagen för att träffa alla andra hemvändare.
I andra kulturer är det inte julen som är den stora hemvändarhelgen. I USA åker man hem för Thanksgiving i slutet av november. Fattiga illegala städare i London åker inte hem alls.
Sittande på Stockholms tunnelbana svindlade tanken för mig. Alla dessa personer som först reser iväg för att sen resa hem igen. Slitandet mellan alla dessa platser. Oron i att inte vara rotad och hemma hela tiden. Varför inte vara hemma hela tiden istället? För att inte tala om de kostnader alla resor ger upphov till. All den miljöförstöring. Borde man inte bli ”ekologisk” och ”närodlad” i sin egen själ och stanna hemma.
Tegnér (eller var det Geijer?) skrev i sina dikter Odalbonden och Vikingen två olika typer. Bonden som stannar hemma och odlar, medan vikingen ger sig ut i världen. Vilket levnadssätt är bäst?
Ibland önskar jag att nyfikenheten och vandringslusten i mig vore mindre. Att det fanns mer ro.
Å andra sidan finns det ju en stor värld därute. Fantastisk natur. Människor.
När jag tolv år såg jag Han Solo i Stjärnornas krig när han hoppar in i sitt rymdskepp och åker iväg till en annan stjärna och ett annat planetsystem.
Så visst skulle man kunna vara hemma hela tiden.
Men…
PS. Med en önskan om ett gott nytt år DS.
I London bor mängder med svenskar. De bor och verkar i London, precis som jag. I London finns våra arbeten, arbetskamrater och lägenheter. I London finns våra hem, även om de - som i mitt fall - kan bestå av en större omöblerad garderob med fönster.
Sedan kommer julen.
Alla åker hem.
Och detta hem är ju något annat än den lilla lägenheten i Kew (eller någon annan del av London). För några betyder detta en resa hem till sina föräldrar. Andra åker till sin barndomsstad, medan andra har haft en kringresande tillvaro i Sverige och har hem lite överallt.
Nu gäller ju detta inte bara svenskar i London på väg till Sverige. Flyplatser är fulla med människor. Alla flajter är fullbokade och på flyget till Stockholm dignade hyllorna ovanför sittplatserna med presenter och helgsprit. När jag väl kom till Stockholms central var det fullt med människor som skulle till en annan del av Sverige. Hem till en annan del av Sverige där boendet bestod av något annat än en svindyr andrahandslägenhet någonstans på Söder.
Hem till släktingar för middag på julafton och ut på krogen på Juldagen för att träffa alla andra hemvändare.
I andra kulturer är det inte julen som är den stora hemvändarhelgen. I USA åker man hem för Thanksgiving i slutet av november. Fattiga illegala städare i London åker inte hem alls.
Sittande på Stockholms tunnelbana svindlade tanken för mig. Alla dessa personer som först reser iväg för att sen resa hem igen. Slitandet mellan alla dessa platser. Oron i att inte vara rotad och hemma hela tiden. Varför inte vara hemma hela tiden istället? För att inte tala om de kostnader alla resor ger upphov till. All den miljöförstöring. Borde man inte bli ”ekologisk” och ”närodlad” i sin egen själ och stanna hemma.
Tegnér (eller var det Geijer?) skrev i sina dikter Odalbonden och Vikingen två olika typer. Bonden som stannar hemma och odlar, medan vikingen ger sig ut i världen. Vilket levnadssätt är bäst?
Ibland önskar jag att nyfikenheten och vandringslusten i mig vore mindre. Att det fanns mer ro.
Å andra sidan finns det ju en stor värld därute. Fantastisk natur. Människor.
När jag tolv år såg jag Han Solo i Stjärnornas krig när han hoppar in i sitt rymdskepp och åker iväg till en annan stjärna och ett annat planetsystem.
Så visst skulle man kunna vara hemma hela tiden.
Men…
PS. Med en önskan om ett gott nytt år DS.
tisdag 6 december 2011
Gallret
Vid Covent Garden i centrala London ligger en av världens bästa operahus. Egentligen heter det Royal Opera House (ROH), men ofta kallad det "Covent Garden" efter den marknadsplats som ligger alldeles bredvid.
Det är ett av de bästa operahusen och också ett av de dyraste. Utan att anstränga sig kan man få betala 200 pund för en alldeles vanlig plats på parkett. Är det lördag, en populär opera och du vill sitta i en loge på 1a raden, kostar det mer. Smakar det, så kostar det för mycket, som en snål del av min personlighet försöker säga till mig ibland.
För drygt 10 år sedan renoverades det och sådant kan sluta hur som helst. Två kvarter bort ligger English National Opera där renovering, ungefär samtidigt, slutade i platser där man inte kan se textningen ( om man inte sjunker ner i stolen 15 cm - svårt för mig), platser med för lite benutrymme (inte bara för mig utan även för kortare varelser), samt en vag känsla av målad spånplatta.
Denna fälla trampade inte Covent Garden i. Kringutrymmena fördubblades, men allt med stil och klass som motsvarar biljettpriset. Det moderna paras ihop med det gamla på ett lyckat sätt. Man lyckades också göra salongen större genom att fördjupa tredje raden. Man ser bra, men ljudet är lite svagt. Det finns restauranger så man kan komma två timmar i förväg för att äta och så finns - förstås - en champagnebar. Högt upp finns en terass över torget och Londons takåsar. En lyckad renovering.
Men...
De hårt arbetande musikerna bör skyddas från fallande föremål. Tänk om något skulle falla ner från scen. Tänk om något skulle falla ner från de övre raderna.
I Britannien behöver man inte bekymra sig. Det finns de som bekymrar sig åt dig. De går under namnet "Health and Safety". De ser till att det finns en brandfilt i ditt kök (självklart!), att det inte finns för många sångare tre meter från nödutgången (det får vara precis 26 stycken på Sheldonian i Oxford) och på operahuset vid Covent Garden finns Gallret. Det sitter mitt i den vackra renoveringen format som ett U och täcket nästan halva orkestern. Mellan den röda plyschen och guldetaljerna ligger den som ett brutalistiskt sår i arkitekturen. För den stackare som hamnar längst fram, längst åt höger hamnar den dessutom mitt i blickfånget. Man har nämligen lagt hela kalaset på en svart stålat löning som bygger upp 15 cm ovanför den vanliga balustraden mellan orkester och parkettpublik. En tydlig "afterthought"
Just denna kväll är denna stackare jag. På ett infall åkte jag till centrum efter jobbet för det var en av de sista föreställningarna av Verdi's La Traviata. En favorit.
Nu är det inte alltför synd om mig. Mina 195 cm är tillräckligt mycket för att se över gallret. Och det vore ju synd om något föll ner på orkestern.
En tanke får mig att titta upp. Ovanför mig ser jag kanterna på 1a, 2a och 3e raden. Om någon skulle tappa ner något...
Ja-ja. Jag lutar mig tillbaka. Snart ska tredje akten börja. De sjunger fantastiskt. Jag njuter. Även utan galler ovanför mitt huvud.
Det är ett av de bästa operahusen och också ett av de dyraste. Utan att anstränga sig kan man få betala 200 pund för en alldeles vanlig plats på parkett. Är det lördag, en populär opera och du vill sitta i en loge på 1a raden, kostar det mer. Smakar det, så kostar det för mycket, som en snål del av min personlighet försöker säga till mig ibland.
För drygt 10 år sedan renoverades det och sådant kan sluta hur som helst. Två kvarter bort ligger English National Opera där renovering, ungefär samtidigt, slutade i platser där man inte kan se textningen ( om man inte sjunker ner i stolen 15 cm - svårt för mig), platser med för lite benutrymme (inte bara för mig utan även för kortare varelser), samt en vag känsla av målad spånplatta.
Denna fälla trampade inte Covent Garden i. Kringutrymmena fördubblades, men allt med stil och klass som motsvarar biljettpriset. Det moderna paras ihop med det gamla på ett lyckat sätt. Man lyckades också göra salongen större genom att fördjupa tredje raden. Man ser bra, men ljudet är lite svagt. Det finns restauranger så man kan komma två timmar i förväg för att äta och så finns - förstås - en champagnebar. Högt upp finns en terass över torget och Londons takåsar. En lyckad renovering.
Men...
De hårt arbetande musikerna bör skyddas från fallande föremål. Tänk om något skulle falla ner från scen. Tänk om något skulle falla ner från de övre raderna.
I Britannien behöver man inte bekymra sig. Det finns de som bekymrar sig åt dig. De går under namnet "Health and Safety". De ser till att det finns en brandfilt i ditt kök (självklart!), att det inte finns för många sångare tre meter från nödutgången (det får vara precis 26 stycken på Sheldonian i Oxford) och på operahuset vid Covent Garden finns Gallret. Det sitter mitt i den vackra renoveringen format som ett U och täcket nästan halva orkestern. Mellan den röda plyschen och guldetaljerna ligger den som ett brutalistiskt sår i arkitekturen. För den stackare som hamnar längst fram, längst åt höger hamnar den dessutom mitt i blickfånget. Man har nämligen lagt hela kalaset på en svart stålat löning som bygger upp 15 cm ovanför den vanliga balustraden mellan orkester och parkettpublik. En tydlig "afterthought"
Just denna kväll är denna stackare jag. På ett infall åkte jag till centrum efter jobbet för det var en av de sista föreställningarna av Verdi's La Traviata. En favorit.
Nu är det inte alltför synd om mig. Mina 195 cm är tillräckligt mycket för att se över gallret. Och det vore ju synd om något föll ner på orkestern.
En tanke får mig att titta upp. Ovanför mig ser jag kanterna på 1a, 2a och 3e raden. Om någon skulle tappa ner något...
Ja-ja. Jag lutar mig tillbaka. Snart ska tredje akten börja. De sjunger fantastiskt. Jag njuter. Även utan galler ovanför mitt huvud.
lördag 3 december 2011
Albert
Amatörteater kan vara rätt slitsamt. Massor med repetitionstid. Ännu mer tid för att lära sig texter. Strukna texter i sista stund därför att pjäsen blivit för lång. Bråk med medskådespelare som inte sköter sig (= levererar inte sina rader så att jag kan maximera mina…). Och lönen för mödan är några föreställningar i en ostädad, kall och dyr källarlokal någonstans på Söder för väldigt få åskådare.
För några år sedan var jag inblandad i själva produktionen av en pjäs. Jag hade huvudrollen, det ekonomiska ansvaret och byggde alla kulisserna. En inte helt lyckad kombination. Efter det hade jag en paus på 2 år innan teatertarmen tog över igen.
Men så ibland får man oförhappandes en roll som är rena motsatsen. Den kräver få repetitioner. Teatersällskapet ordnar allt det där bakom och rollen är som gjord för att stjäla scener…
Vad är då detta? Hur kan man stjäla en scen?
Det berättas att när Ernst-Hugo Järegård skulle göra sin Dramatendebut, så bestod hans enda replik av ”Ja” (eller var det ”nej” - minnet sviktar). Istället för att bara gå in på scenen och leverera så gick han rakt över scenen och funderade. Därefter till andra sidan av scenen. Fundera lite till. Och till slut - till mitten av scenen: ”Ja”
Rollen jag gör just nu är ”Albert”. Albert är en häst. Albert menar att ett glas inte är halvfullt, eller halvtomt, utan att det ju faktiskt alltid finns för lite i det. Albert ska dra en husvagn i ”Det susar i säven”, pjäsen jag just nu spelar med i, men klagar över detta” I’m not supposed to pull things - doctor’s orders. When I pull things I pull other things - like muscles…”
När det varit natt och soluppgången kommer: ”I don’t mind sunrise, really. And I don’t dislike sunset. It’s what’s in between depresses me”. Vad som än händer, kan Albert tolka situationen på ett negativt sätt. Den enda gången han ler är när Padda kastats i floden av en kvinna på en pråm som avslöjat att han inte är en tvätterska: ”What, laundry…person. I see your wet through… (notice how I’m keeping up your disguise)”
Albert är som gjord för att stjäla scener. De gånger han mot förmodan inte uttalar sig, kan han se aktivt ointresserad ut. Medan de andra skådespelarna försöker föra fram historien på ett seriöst sätt kan Albert dra uppmärksamheten till sig genom att fnysa eller på andra sätt se till att publiken tittar på honom istället för att följa huvudrollerna.
En egoistisk Albert skulle med andra ord kunna ta över en hel pjäs och få publiken att tro att allt handlar om honom - egentligen. Samtidigt skulle emellertid huvudhandlingen lida. Att spela Albert är alltså ett karaktärsprov. Spelar man bara för sig själv, eller för hela ensemblen?
Efter gårdagens föreställning fick jag ett sms av H, som spelade med i min förra föreställning med Q2-players: ”Loved it, you show stealing muthafu*ka. Fantastic!”
Äntligen har jag hittat hem…
För några år sedan var jag inblandad i själva produktionen av en pjäs. Jag hade huvudrollen, det ekonomiska ansvaret och byggde alla kulisserna. En inte helt lyckad kombination. Efter det hade jag en paus på 2 år innan teatertarmen tog över igen.
Men så ibland får man oförhappandes en roll som är rena motsatsen. Den kräver få repetitioner. Teatersällskapet ordnar allt det där bakom och rollen är som gjord för att stjäla scener…
Vad är då detta? Hur kan man stjäla en scen?
Det berättas att när Ernst-Hugo Järegård skulle göra sin Dramatendebut, så bestod hans enda replik av ”Ja” (eller var det ”nej” - minnet sviktar). Istället för att bara gå in på scenen och leverera så gick han rakt över scenen och funderade. Därefter till andra sidan av scenen. Fundera lite till. Och till slut - till mitten av scenen: ”Ja”
Rollen jag gör just nu är ”Albert”. Albert är en häst. Albert menar att ett glas inte är halvfullt, eller halvtomt, utan att det ju faktiskt alltid finns för lite i det. Albert ska dra en husvagn i ”Det susar i säven”, pjäsen jag just nu spelar med i, men klagar över detta” I’m not supposed to pull things - doctor’s orders. When I pull things I pull other things - like muscles…”
När det varit natt och soluppgången kommer: ”I don’t mind sunrise, really. And I don’t dislike sunset. It’s what’s in between depresses me”. Vad som än händer, kan Albert tolka situationen på ett negativt sätt. Den enda gången han ler är när Padda kastats i floden av en kvinna på en pråm som avslöjat att han inte är en tvätterska: ”What, laundry…person. I see your wet through… (notice how I’m keeping up your disguise)”
Albert är som gjord för att stjäla scener. De gånger han mot förmodan inte uttalar sig, kan han se aktivt ointresserad ut. Medan de andra skådespelarna försöker föra fram historien på ett seriöst sätt kan Albert dra uppmärksamheten till sig genom att fnysa eller på andra sätt se till att publiken tittar på honom istället för att följa huvudrollerna.
En egoistisk Albert skulle med andra ord kunna ta över en hel pjäs och få publiken att tro att allt handlar om honom - egentligen. Samtidigt skulle emellertid huvudhandlingen lida. Att spela Albert är alltså ett karaktärsprov. Spelar man bara för sig själv, eller för hela ensemblen?
Efter gårdagens föreställning fick jag ett sms av H, som spelade med i min förra föreställning med Q2-players: ”Loved it, you show stealing muthafu*ka. Fantastic!”
Äntligen har jag hittat hem…
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)